Även i sorg finns skratt
Hon ringer, så som hon gör varje dag. Det första hon säger är att hon druckit för mycket kaffe. Orden går fort, det gör de i och för sig nästan alltid, men för en koffeinstinn stund har de växlat upp. Jag kan se henne framför mig, den pigga blicken, de intensiva handrörelserna. Det sägs att ögonen är själens spegel, men när det gäller henne tror jag att själen trängs med något annat. Allt hon tänker speglas i de där mörka ögonen, som att varje bit av hjärnaktiviteten behöver få sin scen. Det syns direkt i hennes blick när en tanke slår rot. Jag ser det framför mig, allting, fastän jag inte sett henne på långt över en månad.
Så ändras tonläget och hon säger:
– Så sorgligt att Adam Alsing gått bort.
Jag hummar. Finns det ens ord för det? Har det någonsin funnits rätt ord för tragedi? Jag vet inte. De senaste konversationerna vi haft så som den här har handlat om henne.
Hon har också förlorat familj. Den tid som är nu, ofta bottenlös och vidrig, har tagit från henne med. Tagit människor hon älskar. Ändå har hon plats att känna mer sorg. Känna för andra.
Jag förstår inte hur.
Och med samma koffeinspeedade hastighet byter hon ämne igen, berättar om en ny serie hon sett, redogör för fem avsnitt med total hängivenhet, skrattar emellan varje konstig twist.
Där hon har plats för mer sorg har hon också plats för annat. Skratt. Glädje. Det lilla i det stora. För bra saker och positiva känslor händer också i en tid där allting verkar svart. I hennes mörka ögon glittrar också annat.
Allt jag vill är att stanna där. I glittret. Så låt oss göra det.
Min lillasyster säger att hon och hennes tjej skrattar mer ihop nu. De har en bebis, född mitt under stegringen av vad som kom att bli en brinnande pandemi, och det kan låta galet och svårt och ja, visst är det så, men det har också fört dem närmare något annat.
Skratt. Tacksamhet. En känsla av att på riktigt leva hand i hand och att det är allt som betyder något.
Kärlek blir återkommande när människor berättar om det fina som också tagit plats i det svåra. Relationer som tagit nya steg, människor som hittat trygghet i vad som innan var främlingar. Blivit kära, himlastormande eller smygande, utan tid för tveksamhet eller ängslighet. Några har blivit det, förälskade och kära, för första gången, någonsin.
Som att vi plötsligt blivit påminda om det fundamentala.
En tjej, 20 år gammal, skriver hur hon började karantänhänga med sin bästa tjejkompis. En barndomsvän till bästisen dyker upp, det är spontant och de umgås ett sällskap på fyra, och en av kvällarna förändras allt. Plötsligt pratar hon och bästisens barndomskompis varje dag. Hela tiden. Något väcks till liv i en tid där mycket annat är slutet.
För fyra dagar sedan blev de ett par.
”Jag är så jävla lycklig med honom. Jag har aldrig känt såhär för någon tidigare”, skriver hon.
Kanske är det så, att det vi har blir viktigare än någonsin i en tid där annat går förlorat. När ytligheterna inte längre kan kräva samma uppmärksamhet går vi tillbaka till det som är grundläggande.
Relationer, kärlek, vänskap, solidaritet, kamp och hopp.
“Jag har insett det fina och renande med att gå kvällspromenader under en rosa himmel”, skriver en person.
Även i svåra tider får himlen ny färg. Även i mörka ögon finns glitter.
Även i sorg finns skratt.
Låt oss stanna i det för en stund.