Partiledarna vill kriga – men de vill inte förklara varför
Eftersom jag är motståndare till ekonomisk orättvisa, vilket större delen av den svenska valmanskåren är för, är det inte ofta jag hamnar på majoritetens sida i en viktig politisk fråga.
Men nu har det hänt. SOM-Institutet vid Göteborgs universitet, som står för de vetenskapligt mest gedigna undersökningarna av svensk opinion, meddelar i sin senaste årsbok att en majoritet av det svenska folket är motståndare till såväl svenskt medlemskap i NATO som fortsatt svensk krigföring i Afghanistan på USA:s sida.
51 procent av svenskarna som uttrycker en åsikt i frågan anser att Sverige inte bör ansluta sig till NATO och ta hem trupperna från Afghanistan. Bara 19 procent anser tvärtom, att Sverige bör gå med
i NATO och fortsätta kriget i Afghanistan. NATO-motståndet har inte varit så stort sen 1995, motståndet mot kriget aldrig så stort.
Bara två politiska partier är uttalat anhängare av ett svenskt medlemskap i NATO, Folkpartiet och Moderaterna. Deras motiv för denna extrema hållning är dunkla. De brukar anföra att Sverige skulle få ett större internationellt inflytande om vi skickade in våra trupper under amerikanskt befäl. Den motsatta slutsatsen förefaller mer trolig. Men som medlemmar i NATO skulle Sverige säkert få fler tillfällen att kriga, något som på sin höjd kan glädja folkpartister och moderater, fast de inte ens i sina egna partier har en majoritet för det önskemålet.
Motiven för fortsatt svensk krigföring i Afghanistan är ännu mer oklara. Från början var kriget en tämligen renodlad amerikansk hämndaktion som syftade till att infånga och helst mörda Usama bin Ladin. När den uppgiften tycktes för svår hittade man på andra krigsorsaker, som att befria den afghanska kvinnan och ordna så att små flickor finge gå i skola. När Usama bin Ladin äntligen mördats så var det återigen bara det saken gällde. Och USA har påbörjat tillbakadragandet av trupperna och deklarerat seger i kriget.
Mot den bakgrunden ter sig den fortsatta svenska krigföringen i Afghanistan hopplöst svår att motivera. När Mona Sahlin förra året vek ner sig inför de borgerliga kraven på fortsatt krigande ända fram till 2014 var, vet vi nu, 64 procent av socialdemokraterna, 68 procent av vänsterpartisterna och 60 procent av miljöpartisterna krigsmotståndare. Hur tänkte Mona Sahlin då och varför var fortsatt krigande så förtvivlat viktigt för henne att hon måste köra över opinionen i både sitt eget parti och i Vänsterpartiet och Miljöpartiet?
Och hur tänker den på försvarspolitik specialiserade Håkan Juholt i dag?
Det tycks vara en hemlighet. Håkan Juholts enda betydande försvarspoli tiska utspel hittills har gällt insatsen med de svenska spaningsplanen i Libyen, som han lyckats reducera från åtta till fem. Dock utan att anföra några militärt taktiska eller ideologiska motiv. Gåtfullt.
Och än mer gåtfullt är vad han anser om den svenska krigföringen i Afghanistan. Gäller fortfarande att svenska soldater, snart på egen hand, ska befria den
afghanska kvinnan? Och exakt hur gör vi det med militära medel?
Svenska Afghanistankommittén, som under decennier drivit hjälpverksamhet i Afghanistan och faktiskt byggt skolor för tusentals afghanska barn, för en bråkdel av de pengar som soldaterna kostar, vill för död och pina, bokstavligen, inte ha några militärer i närheten av sina verksamheter. Därmed faller också den populära tesen att soldaterna behövs för att ”skydda” de civila hjälpprojekten. Ett problem är ju också att de svenska soldaterna numera, oklart varför, har samma uniformer som amerikanska och andra NATO-soldater.
Svenska skattebetalare tvingas alltså mot sin vilja kasta ut miljarder varje år på en militär insats som är direkt kontraproduktiv. Ville vi ”göra skillnad” som de svenska yrkessoldaternas motiv brukar formuleras, så skulle en enda av dessa miljarder i Svenska Afghanistankommitténs händer åstadkomma ett positivt underverk i jämförelse med det militära fiaskot.
Ändå har ledarna för samtliga borgerliga partier, socialdemokraterna och till och med miljöpartisterna, gaddat sig samman mot svenska folket för att fortsätta kriga. Och utan att ens förklara varför. De har nyligen genomfört det årliga politiska jippot i Almedalen, där ingen fråga är för liten för att avhandlas, utan att ens låtsas om att Sverige är inblandat i ett hopplöst krig med oklara motiv.
Om man har opinionen emot sig finns normalt två handlingsmöjligheter. Man får antingen anpassa sin politik eller slåss för sin övertygelse. Håkan Juholt och de andra krigsanhängarna i svensk politik prövar i stället den sensationella taktiken att tiga sig igenom problemet.
Det är inte beundransvärt.