De änglalika syrrorna tappar aldrig humöret

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I förra veckan fick jag något överraskande tillfälle att idka fältstudier i sjukvårdspsykologi på en av Stockholms stora akutmottagningar.

Låg själv intagen för observation för att mitt hjärta hade satt upp turbofart under natten och visade inga tecken på att gå ned i varv fast följande dag redan gick mot eftermiddag.

Till att börja med hade jag nonchalerat det ihärdiga dunket från min bröstkorg, intalat mig att det rörde sig om någon senkommen postum sympatiyttring med Jussi Björling vars ryckiga hjärtverksamhet jag hade ägnat intensivt intresse förra våren då jag skrev om operasångarens sista år i livet.

Vid 17-tiden nämnde jag emellertid något om saken för en vän som är läkare. Då bar det av.

Så låg jag då där i mitt lilla övervakningsbås, mycket väl och snabbt omhändertagen av både läkare och sköterskor. För att hålla ångesten på mattan försökte jag lista ut vad som pågick bakom de till hälften fördragna draperierna allt medan betablockeraren fick tid på sig att hitta bromsen till mitt lilla hjärta.

Patienter kom och gick i en strid ström, ja så många som gick var det ju inte. De flesta blev liggande, först i övervaken, sedan längs korridorerna. En del var helt klart stamkunder: gamla, sjuka människor, som har lagts in för någon dag på en vårdavdelning, skrivits ut för tidigt på grund av platsbrist och som sedan återkommer till akuten på kvällen när de ånyo börjar känna sig sämre.

Ofta åtföljdes dessa patienter av anhöriga som visade alla tecken på annalkande blodstörtning. En del av dessa var själva gamla, utmattade av att sköta ett tungt vårdfall i hemmet med alldeles otillräcklig hjälp.

Jag hör vänliga sköterskor försöka improvisera avlastning. Men de kan inget lova. De har utvecklat ett mästerskap i att inget lova på ett deltagande sätt.

Det är vad de har att erbjuda de generationer som byggde folkhemmet.

Plötsligt hörs ett brak till höger om mig. Ny stamkund har anlänt med väktare vid sin sida och kommer nu olyckligtvis åt att välta någonstans i närheten. Jag kan inte se, bara höra och allt tyder på att denna stamkund har alkoholrelaterad epilepsi, är berusad, förvirrad och arg, framför allt på väktarna.

Sköterskorna fortsatt vänliga och kolugna. De avstår från att lägga mannen på någon brits utan tar honom i stället i armarna och benen, ropar glatt "åååhej" till varandra för att få in knycken och så är farbrorn på plats bakom draperiet precis bredvid mig.

Nu följer en uppvisning i erfarenhet och psykologiskt handlag hos svenska sjuksyrror. Kamratligt ber de väktarna gå åt sidan varpå de meddelar patienten att dessa har givit sig av. Patienten behöver andningshjälp och sprutor mot både det ena och det andra. Han är inte särskilt samarbetsvillig och måste övertalas att hålla sig så stilla att något alls kan göras.

Systrarna övertalar, blir stundom något skarpare i tonen men skämtar också ganska godmodigt med den besvärliga gubben. Och märkligast av allt, de förmår mitt i alltihopa behandla mannen med respekt, de aktar sig noga för att låta honom känna sin egen förnedring.

Jag är stum av beundran.

Den yngre manlige doktorn hade det något besvärligare med sitt tålamod. Och med respekten. Att han blev irriterad när mannen envisades med att inte svara på frågor är ju inget att säga om. Men så kom det plötsligt i en mening det där föraktet de allra flesta av oss känner inför alkoholister i allmänhet och alkoholister i upplösningstillstånd i synnerhet.

- Du får inget lugnande, sa doktorn och tillade:

- Du har så mycket alkohol i kroppen att där nog är alldeles lugnt.

Som läkare visste han säkert att det tillstånd av vikande berusning mannen befann sig i är förknippat med mycket oro och ångest.

Det är inte så att jag klandrar läkaren. Jag noterar bara att de flesta av oss har svårt att tackla alkoholism som en sjukdom som alla andra. Vi blir arga på dem som uppvisar de allra mest bedrövliga symptomen.

Det var bara syrrorna som höll masken. Men så är de också änglar.

Yrsa Stenius