Världen utanför är dem främmande

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag hade faktiskt Skandias förre vd Lars-Eric Petersson till bordet en gång vid en kungamiddag, för övrigt den enda kungamiddag jag har varit på.

Det var i maj år 2000.

Finlands nyvalda president Tarja Halonen var på statsbesök och delar av den finska kolonin i Sverige var inbjuden tillsammans med kungamiddagarnas ordinarie inventarier: högre företrädare för näringsliv, medier, politik och kultur. Jag tror direktör Petersson tillhörde habituéerna.

Vi pratade inte särskilt mycket. Jag minns att jag skämdes när jag som svar på min okunniga fråga fick höra att min bordskavaljer var chef för Skandia. Det borde jag ha vetat.

Petersson hade nog ett hum om vem jag var. Vi började prata om att jag skrev böcker. Att jag hade skrivit två böcker om Albert Speer.

Jag minns inte hur djupt jag gick in på min fascination inför den förföriske krigsförbrytaren, arkitekten, rustningsministern, nazisten herr Speer. Men något måste jag nog ha berättat. Jag är inte lätt att stoppa när jag får chansen att tala om det moraliska dramat och den moraliska tragedin vid namn Albert Speer.

Vi måste nog ha pratat om det där med fartblindhet, att fullkomligt tappa sans och måtta när ens verksamhet börjar rulla på för snabbt och blir så vitt förgrenad att man förlorar sinnet för proportioner om man inte noga passar sig.

I min andra bok om Speer undersökte jag hur man bär sig åt när man dövar sitt samvete. Jag försökte fastställa vilka yttre och inre betingelser som måste till för att en människa ska göra det hon en gång har vetat att hon inte bör göra, men som hon sedan en dag när det gäller har "glömt".

Som den sympatiske herr Speer som var predestinerad för ett anständigt liv, men gick vilse totalt.

I egenskap av Hitlers chefsarkitekt och rustningsminister kom Speer att verka i en miljö och makthierarki där ordet begränsningar var okänt. Allt skulle bli större, maktfullkomligare, flottare. Hänsyn till vanliga människor och deras behov fick vika. De som bestämde tillhörde en kast för sig. Folk var bara myror.

Nej, så himla djupt gick vi väl inte in på Albert Speer, Lars-Eric Petersson och jag den där majkvällen för drygt tre år sedan. Och även om vi hade gjort det är det inte säkert att han hade gjort kopplingarna.

Faktum är emellertid att då, vid den historiska tidpunkten, hade Petersson och Skandias finanschef Ulf Spång överskridit en yttersta moralisk gräns i sin affärsverksamhet. De hade inte bara berikat sig sanslöst med styrelsens goda minne. De hade börjat vilseleda sin styrelse.

Enligt advokat Otto Rydbecks rapport hade Lars-Eric Petersson och Ulf Spång just i maj år 2000 sett till att de fick ut det enorma utfallet för den sistlidna bonusperioden i reda pengar - något styrelsen hade försökt förhindra - och de informerade inte styrelsen om vare sig detta eller om att taket på bonusprogrammen hade tagits bort.

Hur herrans många miljoner bröderna Brothers rövade åt sig med dessa manipulationer har jag inte förmått fatta. Jag blandar ihop dem med alla de andra miljonerna för att inte säga miljarderna som sugits ut ur bolaget.

Hur har de hamnat där? Hur har de börjat tycka att de har rätt till dessa belopp?

Det måste bero på att dessa herrar länge har levt i en alldeles förryckt värld.

De har suttit där och laborerat med börskurser, inbäddade värden, förväntade trender, optioner och terminer och mycket annat som tillhör kalkylerandets subjektiva land utan gränser. Där finns plats för hur många nollor som helst.

Miljön är internationell, begränsningar saknas och där de finns ska de upphävas. Herrar direktörer förmår i sin självsyn inte längre separera sina personer från bolagen de härskar över. De har uppgått i varandra. De har rätt till bolagets resultat i den utsträckning de själva bestämmer.

Världen utanför är dem främmande. Befolkas av någon art som kanske är myror. I varje fall inte direktörer.

Som hos Albert Speer som lät riva människors bostäder för att få plats med ett monument över Tredje Riket, Hitler och sig själv.

Hur har de hamnat där?

Hur har de börjat tycka att de har rätt till dessa belopp?

Yrsa Stenius