Mod skapar mod och nya succéer
Uruguays målvakt vill dö.
Inom loppet av tre minuter har Costa Rica chockvänt ett hopplöst underläge till 2-1-ledning. Ingen förstår någonting. Allra minst Muslera, målvakten, som gömmer ansiktet i händerna; mellan fingrarna ser han hur costaricanen Duarte springer ut mot hörnflaggan och firar.
Han slipper åtminstone höra vad Erik Hamrén har att säga.
Redan innan förbundskaptenen öppnar munnen i SVT-studion vet man att han ska tala om mod: vikten av att våga bryta mönster, skapa det oväntade.
En som vet något om mod är Jenji Kohan. Det blåhåriga tv-geniet från Kalifornien som skapade Netflixsuccén ”Orange is the new black”. Mellan matcherna tittar jag på den nyutkomna andra säsongen. Fängelseseriens utveckling från glättig komediserie till politiskt sprängstoff är talande för vad mod består av. Den som vågar. Men också den som tillåter.
Jag var överraskad över hur första säsongen av ”Orange is the new black” så unisont hyllades som banbrytande. Serien var charmig och normkritisk, men också lättviktig och tyngd av klichéer.
Intressant nog tycks hyllningarna av just seriens påstådda radikalitet ha blivit en självuppfyllande profetia. Netflix har efter succén vågat ge Kohan ännu friare tyglar. Och det märks.
Andra säsongen är brutal. Regin är fysisk och nervig, kameran vill nära. Sexscenerna är bland de bästa som har gjorts på tv. Och till skillnad från första säsongen känner man nu stanken av panik och svett i de trånga fängelsekorridorerna.
På hemmaplan brukar det hävdas att svenskar inte kan göra tv-serier. Att kompetensen saknas. När danska supersuccén ”Arvingarna” nu visas i SVT är den allmänna meningen självklar.
Danskarna, de kan.
Men vad få i själva verket vet är att serien i hög grad är skapad av tre svenskar: regissören Pernilla August, klipparen Åsa Mossberg och kompositören Sebastian Öberg.
Kunnandet och ekonomin finns för att i Sverige göra tv-serier som ”Arvingarna” eller kanske till och med ”Orange is the new black”. Det potentiella modet finns.
Men … visst är det som med Erik Hamréns landslag? Man talar om mod. Men varje beslut visar motsatsen. Så fort en spelare begått ett misstag har Hamrén skickat upp honom på läktaren. En livrädd miljö har skapat livrädda spelare. Rasmus Elm skakar ju när han får bollen på mittfältet.
Det fungerar likadant när svenska tv-kanaler ideligen satsar på illa ljussatta komedier och dödströtta deckare. Det sprider sig. Fegheten sipprar nedåt.
Mod att bryta mönster uppstår i symbios mellan den som vågar och den som tillåter det.
Vem som har fått Costa Rica att våga göra 3-1 på Uruguay i ett VM? Ingen aning. Men i 84:e minuten sker det ändå. Uruguays målvakt vill dö.
Allt är möjligt.
På tal om tv
Tv-serien har ju omtalats som ”den nya romanen” ända sedan Tony Soprano dumpade döda hantlangare i vattnen utanför New Jersey. Men i söndags intervjuades Tomas Brolin i Aftonbladet. Mannen som svarade ”Så sjuk blir jag aldrig” på frågan om vilka böcker han läste i sjuksängen rosade i intervjun såväl ”Game of thrones” som ”Breaking bad”.
På tal om mod
Tidningen GQ har i senaste numret intervjuat Noel Gallagher. Oasis-föredettingen pratar mest om hur mycket han hatar böcker. Mästerlig läsning.