Fröken Snusks nya låt ger mig ont i magen

”HOMOFIL” visar att homofobin är tillbaka

Tone Schunnesson

helskärm

En nationell, kulturell och politisk homofobi står i farstun.
Redo att komma in.

Inte bara är det vidrigt ur ett mellanmänskligt perspektiv, utan också ur ett estetiskt.

I dag kom Fröken Snusk och Rasmus Gozzi, två av Sveriges just nu största artister, med låten ”HOMOFIL”. Den handlar om en tjej som är missnöjd för att en kille inte sätter på henne, för att han är homosexuell. ”Han är en homofil”, sjunger hon.

Sen kommer en kille in:
”Jag är en homoboy, jag gillar homokorv” eller eventuellt ”jag gillar homoporn”?

Verkshöjden är deprimerande låg.

Redan under pandemin kände jag mig orolig för den nationella homofobins comeback.

Allt handlade om hur ganska konservativa värden skulle rädda livet på oss.
Samhället var en farlig plats. Hemmet var den trygga.

Jag fattar, det var en okänd smitta. Det stämde, att hemmet i det avseendet var tryggast.

Men tjatet oroade mig, för det kändes också som en värdering.
Familjen var BÄST.

När politiker hänger upp sig mycket på ”familj” brukar det betyda heteronormativ mamma, pappa, barn.

Vad har hänt sedan dess?

Massa skit, såklart.

Skitigast av all skiten är att den bruna högern, våra främsta snowflakes, fått vind i seglen.

Och fascister utger sig för att älska familjen. Om det är rätt sorts familj, vill säga!
Nu ska barnen skyddas mot de hemska ”homofilerna”.

I vintras blev det stora rabalder för att fascister kom på att biblioteken bjöd in dragqueens att läsa sagor för barnen.

I Trelleborg ställde lokala Sverigedemokrater in en sådan sagostund, medan man i Malmö genomförde evenemanget. Fast med väktare på plats.

Jag tyckte reaktionerna på denna inskränkning var lite yrvakna.
Vänstern har ju sedan länge intalat sig själv att släppa ”kulturkriget” och sett ner på saker som ”identitet” till förmån för att ”vinna tillbaka arbetarklassen”.

Man har liksom skitit lite i flator och bögar och allt där emellan.
Helt plötsligt, visade det sig, var dessa frågor inte bara något flummigt som sväva i luften utan något helt materiellt.

I veckan var snarstuckna Björn Söder ute på Twitter och vevade mot att public service nu ska göra en svensk produktion av världens största realityshow ”RuPauls DragRace”, som vunnit en miljon Emmys.

Programmet är ett familjevänligt underhållningsformat där dragqueens tävlar om att vara bäst på sitt hantverk.

Budskapet genom hela programmet är att man ska älska sig själv.

För hur ska man annars kunna älska någon annan? Hör du det, Björn.
Man vill ju egentligen skratta åt dessa förlegade homofober.
Men det är svårt, när de inte längre är förlegade.

Så när Fröken Snusk och Rasmus Gozzi nu släpper ”HOMOFIL” gör de alltså inte det i ett vakuum.

Även om jag förstår att de gör musik med glimten i ögat och även om jag absolut inte tycker att man kan dra politiska slutsatser av en låt får jag ont i magen av att det här är Sveriges senaste soundtrack.

Tänk på alla hemliga små queers som ikväll kommer sitta, runt om i landet, och supa i en sunkig källare med sina klasskamrater.

Tänk hur deras mage kommer vända sig, när låten kommer på.
Visst hade det varit fint om man då kunnat säga: Skit i det. Det är bara bonnigt epa-dunk.

Tyvärr har Sverigedemokraterna visat att det är mycket mer än så.