Durmaz och respektlös jämställdhetsaktion
Sveriges damlandslag spelar fotbolls-VM och i premiären besegrades Chile med 2-0. En otroligt stark insats med tanke på vad som hände under uppladdningen inför turneringen. Just som förberedelserna och sammansvetsandet av gruppen var i sin intensivaste fas gick den svenske herrlandslagsspelaren Jimmy Durmaz ut med en manifestation för jämställdhet och skänkte sin EM-kvalbonus till damerna.
Reaktionerna lät inte vänta på sig.
Förbundskaptenen förklarade att ”när man är inne i sin bubbla vill man undvika all form av brus, oavsett vad det är för något. Jag tycker det var olyckligt att det kom fram, det var lite brus”.
Lagkapten Caroline Seger fick genast frågor om jämställdhet och fotboll men hänvisade till att spelarna i laget inte är tillräckligt insatta för att kommentera.
Svenska Fotbollförbundets toppar rasade. När generalsekreterare Håkan Sjöstrand fick höra att Durmaz avsagt sig sitt arvode lät han hälsa att ”man behöver inte spela i landslaget om man inte vill”. Ordförande Karl-Erik Nilsson la till att han ”hoppas och tror att manifestationen är ett missförstånd”.
Landslagschef Lasse Richt var argast av alla: ”Jag var upprörd, jag tycker fortfarande det var respektlöst, det kommer jag fortsätta tycka”, adderade han för att lägga lock på diskussionen.
Stämmer det här verkligen? Hur fan kan en manifestation för jämställdhet inom fotboll uppbåda dessa reaktioner? Undrar du kanske nu.
Nej, såhär reagerade inte spelare, tränare och chefer efter Durmaz aktion. Detta är citat från hur de reagerade för drygt ett år sedan, när damerna genomförde en jämställdhetsmanifestation i samband med herrarnas kval till VM. Poängen är att manifestationerna båda skedde under förberedelserna inför stora mästerskap, och syftade till att manifestera samma sak. Till skillnad från Durmaz så möttes damerna inte bara med lovord. De fick kritik för att förstöra herrarnas bubbla med snack som brusade runtomkring och som riskerade att rubba fokuset. Här blir de olika förutsättningarna tydliga: jämställdhetssnack är inte utanför damernas bubbla – det är mitt i den.
Rapporteringen från damfotbollen blir bättre men referenserna till herrfotboll duggar fortfarande tätt. Spelarna behöver förhålla sig till att sporten och jämställdhetsfrågor blandas. Med tanke på de upprörda reaktionerna när herrarna nästan behövde tänka på detta är bedömningen att det påverkar idrottsprestationen negativt. Så vad skulle effekten bli om damerna inte behövde kombinera elitidrottskarriär med jämställdhetskamp?
Kan vi föreställa oss att låta sporten växa för sin egen skull, med ovillkorat stöd för spelare som får fokusera enbart på det de älskar att göra när det gäller som mest? Att ge jämlikhetsfrågorna utrymme resten av året, så att spelarna själva inte behöver driva dessa frågor medan uppmärksamheten finns – mitt under brinnande mästerskap.
Jag frågar mig varför Durmaz möttes av lovord och damerna av kritik. Varför var det ena rätt i tiden och det andra dålig tajming? Särskilt om utgångspunkten är att jämställdhetsarbete inte görs för damernas skull – utan för allas. Att rättvisefrågor inte är kvinnofrågor utan bedrivs för att vi gemensamt vill leva i en värld där kvinnor behandlas som människor, och inte ges sämre förutsättningar eller får mindre respekt enbart för att de är kvinnor. Det som redan borde vara självklart.
Länk till min kolumn om damernas protest: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/7lnnaV/det-brusar-alltid-runt-den-svenska-landslagsbubblan