Nykänen gick mot sitt öde framför ögonen på publiken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den 28 februari 1982 blev Matti Nykänen, 16 år gammal, första gången världsmästare i backhoppning.
Det var i Holmenkollen, VM-tävlingarnas sista dag. Dimman låg tät över Oslo. Stora backen var spelens avslutningsgren. I Finland, som dittills inte hade erövrat någon enda guldmedalj, rådde spänd förväntan.
Han höll för trycket, pojken från Jyväskylä som var så spenslig och rundkindad att man undrade från vilket dagis han hade plockats upp. Matti Nykänen kastade sig ut i dimman "i det vackraste hopp ingen någonsin har sett" och landade bortom hundrametersstrecket.
Efter detta etablerar sig Matti Nykänen under lång tid som världens främsta backhoppare. Fram till och med 1990 tar han fyra VM-guld och fyra OS-guld och ett otal medaljer av annan valör. Världscupen vinner han tre gånger.
Förra veckan häktades Matti Nykänen vid tingsrätten i Tammerfors misstänkt för dråpförsök. Efter ett gräl om hur man drar fingerkrok stötte han kniven i ryggen på någon av sina supkamrater, som fick livshotande skador. Åtal väntas inom kort.
Det låg en djup tragik över bilderna som kablades ut från häktningsförhandlingarna i Tammerfors. Som vilken grov men publikt intressant brottsling som helst fördes Nykänen in i rätten med en jacka över huvudet. Vägen från prispallen, de fladdrande blåvita fanorna och nationalsången till tingshusets trappa där han gick med en polis på var sida hade varit lång och förutsägbar.
Matti Nykänen tål inte alkohol men började dricka okontrollerat redan under sin storhetstid som idrottsman. När karriären väl var över tog alkoholen över mer och mer av Nykänens liv.
När Matti Nykänen är berusad slår han sönder allt och alla i sin omgivning. Inte minst dem som står honom närmast. Varför han gör det vet vi inte men om jag vågar en gissning skulle jag tro att han dels reagerar patologiskt på alkohol, dels att han är en människa som inte är särskilt god vän med sitt eget liv.
Det är inte omöjligt att Matti Nykänen har en personlighetsskada som bidrar till hans problem. Men Nykänen är också offer för andra människors exploatering av hans begåvning och hans liv.
När Örnen från Jyväskylä nådde sina framgångar var han ett fysiskt/tekniskt underverk och försedd med goda tävlingsnerver. I övrigt var han ett omoget barn. Han fick aldrig en chans att mogna. Offentligheten förtärde honom innan han hann samla ihop sig till ett liv som han kunde känna igen som sitt eget.
Som alla andra stora idrottshjältar blev Matti Nykänen stor idol i medierna. Tidigt visade han tecken på att inte orka bära upp den grandiosa bilden av sig själv.
Matti Nykänen tappade snabbt omdömet eller hade aldrig hunnit utveckla något. Sinne för gränser, framför allt sina egna, saknade han helt och hållet, något som kanske bidrog till tävlingsframgångarna. År för år utvecklades detta drag till ett allt mer skrämmande självsvåld som dessutom hämtade näring ur något slags primitivt raseri. Ett litet barns mördande raseri i ögonblick då det blir besviket.
Efter karriären borde Matti Nykänen absolut ha lämnats i fred för all offentlighet. Alla Finlands journalister var väl medvetna om att den förre idolen tampades med psykiska problem och en allt gravare alkoholism.
I stället var Nykänen ständigt föremål för kvälls- och veckopressens intresse. Braskande löpsedlar vek ut Nykänens allt mer solkiga liv. Till sist kunde Nykänen börja förtjäna sitt uppehälle som ett slags dekadensens mannekäng. Han började dra runt i folkparkerna med något som liknade sång och publiken kom för att se på honom, himla sig över hans onykterhet och snaska i sig hans förfall.
Den bild som offentligheten ständigt underbyggde av Matti Nykänen blev en slags negativ identitet som den förre stjärnan gjorde sitt yttersta att fylla på och nära. Hans positiva identitet hade ju för länge sedan kollapsat om den ens någonsin hade stått stadig.
Så gick han obevekligt mot sin vägs ände framför ögonen på Finlands folk och en bestört idrottsvärld. Det är en skandal som vi journalister tål att tänka på.