När lilleputtar försöker läxa upp vuxenvärlden
Det är förstås ett ålderstecken, men just därför är det oundvikligt. Det enda sättet att beskriva det på, är att det känns som att vara bosatt i lilleputtarnas land.
Förr i tiden uträttades det mesta av fullvuxna människor. De körde buss och lagade mat, ställde diagnos och redde ut begreppen. Nu har det mesta lämnats över till barnarbetare. Går man till banken och ber om lån sitter en vattenkammad 16-åring där. Busschauffören har antagligen cigarrlådor snörade under fötterna, för att nå ned till pedalerna. Och radion, som en gång innehöll myndiga röster med årsringar av tobaksrök, har tagits över av pipiga vättar.
Och de är så olidligt lillgamla.
Häromdagen satt vad jag tror var en fjortis i kulturradion och recenserade en utställning om mode på Liljevalchs. Hon läxade upp vuxenvärlden. Den ägnade inte tillräcklig uppmärksamhet åt arbetsförhållandena i modeindustrin.
Det är inget att hänga upp sig på, säger ni. Ni har förstås rätt. Fjortisens mamma kanske skickade henne i säng utan middag när hon kom hem, så varför göra sak av något som är en skitsak?
Tro mig, jag önskar inget hellre än att slippa. Men nu hann ju fjortisen faktiskt beskriva utställningen också. Hör själva:
”Utställningstexten utlovar att såväl frågor om arbetskraft som naturresurser ska behandlas, men det där med arbetskraft faller bort, däremot finns det mängder med förslag på återvinning av material, och kläder och accessoarer producerade av allt från gummidäck till människohår. Ett annat rum har genus som tema, och tar sin utgångspunkt i filosofen Judith Butlers idé om att vi lär oss att ’spela’ genus, och att kön alltså är något föränderligt.”
Alltså, som sagt. Vi har inte bara att göra med en gravallvarlig radiofjortis. Vi har att göra med ett helt gäng gravallvarliga fjortisar, som gjort själva utställningen.
En gång i tiden retade jag mig på utställningar av det här slaget, eftersom jag trodde att de försökte uppfostra mig.
Nu har jag insett att det inte alls är så. Vad det handlar om är självmedvetna, nervösa fjortisar som måste visa för varandra att de har de senaste modeåsikterna.
Det aha:et är förstås ett ålderstecken, som helt och hållet faller tillbaka på mig själv. Så är det alltid i lilleputtarnas land.