Vi gillar vad de säger - men inte alltid vad de gör
Efter talibanregimens fall är situationen i Afghanistan i många avseenden värre än någonsin, berättade Peter Hjukström, sakkunnig, i förrgår i tv-programmet Agenda.
Visserligen slipper kvinnorna numera bära burka och de får sätta sig på skolbänken där skolor till äventyrs står att finna och man får lyssna på musik i Kabul igen. Men i övrigt råder olycksbådande kaos.
Under det svaga politiska styret i huvudstaden har gamla krigsherrar med mycket blod från det förflutna på sina händer tagit över på olika håll ute i landet, de fördrivna talibanerna bidar sin tid i grannländerna och folket svälter. Omvärldens hjälp når inte fram dit den ska, delvis på grund av obefintlig infrastruktur och förödelsen efter USA:s bombningar. Sjukdomar relaterade till undernäring ger sig till känna i allt större utsträckning.
Det är dagens facit av USA:s krig mot terrorismen. Denna i sin tur blommar för fullt i Mellanöstern och gror och knoppas säkert bland fundamentalistiska muslimer överallt där sådana lever och verkar.
Mantran som rabblades av EU:s regeringschefer med Tony Blair i spetsen och som uttryckte allas vår sanktion för USA:s bombanfall mot Afghanistan talade om Förenta staternas rätt att försvara sig mot angripare. FN slöt upp med en formulering som manade till krig mot terrorn.
Om det finns inte så mycket annat att säga än att både försvaret och kriget i ett fall som detta, aktualiserat av den 11 september, får anses godtagbara om de bygger på ett politiskt, strategiskt och taktiskt tänkande som borgar för goda chanser att uppnå avsedda mål.
Krig som inskränker sig till massiva demonstrationer av övermakt, vilkas enda säkra resultat kan antas vara de kontraproduktiva, borde inte ha sanktionerats av någon och allra minst av länder som Sverige och Finland som inte har haft för vana att göra gemensam sak med övermakterna. Och att det var så det skulle bli med USA:s bombmattor över Afghanistan, att de knappast skulle resultera i bin Ladin, död eller levande, utan enbart i en ohygglig förödelse, det visste nog de flesta som deltog i EU:s beslut: Terrorism bekämpar man inte med bomber, som Anna Lindh så klokt sade för några år sedan då det var tal om Tjetjenien.
Det var bara svårt att sätta sig på tvären när det chockade och kränkta USA drog Europas skräckslagna stormakter med sig.
När Sverige övergav sin neutralitet förklarades det med att världen förändrats sedan neutraliteten tjänade sitt ändamål. Vi har inte två stormaktsblock längre, inga bipolära spänningsfält i den internationella politiken. Vi har i stället en värld av brokiga strävanden och intressen där Europa står för ideal vi delar: demokrati, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet bland mycket annat.
Till sådant är vi inte neutrala i Sverige. Därför gör vi denna gång gemensam sak med Europa, särskilt som vi inte gjorde det då när dessa värden var hotade i vår egen världsdel.
Detta är väl i sig en berömvärd hållning men frågan är om inte resonemanget är litet naivt.
Det är sant att mycket är förändrat sedan kalla krigets dagar. Särskilt krigen är mycket förändrade. De är sig inte alls lika.
I allt större utsträckning utgörs världens krig i dag av konfrontationer mellan högst ojämbördiga parter i alla bemärkelser. Fattiga, outvecklade, fundamentalistiska länder med obehagliga regimer utmanar i full desperation rika länder som anses ansvariga för deras misär - och som nog ofta har ett visst ansvar - och så ger sig unga män, som inget annat önskar än att få dö, på en modern krigsmakt som kan döda om det är något den överhuvudtaget kan.
Så ser krigen alltför ofta ut i dag och så kommer de att se ut en tid framöver. Det är inte alldeles självklart hur ett land som Sverige ska välja sida i en sådan värld.
Det är naturligtvis svårt att sympatisera med dem som sänder ut levande bomber bland civila. Men inte heller är det självklart att ett land som Sverige ska ansluta sig till dem som förvisso hyllar många ideal som vi omfattar men som ändå snabbt och primitivt förfaller till övervåld mot underlägsna när de blir provocerade.
Nå, Sverige har redan valt, liksom Finland. Vi tillhör de rika och välmående och står på deras sida i kraft av att vi gillar vad de säger om än icke alltid vad de gör.