Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Elise, Lisa

Sjukvården är inte längre en rättighet

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-02-05

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det har hänt mig som så många andra i Stockholm:

Jag gjorde ett tappert försök att ringa min vårdcentral på Södermalm. Det var på försommaren i fjol, inte direkt influensatider. Jag köade tjugo minuter varefter jag fick beskedet att min husläkare, som jag fick mig tilldelad på måfå för ett antal år sedan, hade privat telefonkö och inte kunde nås via växeln.

Jag ringde upp min privatiserade husläkares privata telefonkö. Kö var ordet. Jag köade och köade. Till sist efter oändlig tid gick signalen fram. Då svarade doktorn inte längre. Antagligen hade hans telefontid gått ut.

Jag har nu bytt vårdcentral och där går det bättre. En av mina grannar, som är läkare, hjälper mig vid behov. Hon håller sig med den totalt urmodiga vanan att ringa upp sina patienter om de inte har kommit fram till henne direkt.

Rena stenåldern!

På stenåldern, det vill säga de där decennierna för snart ett halvsekel sedan då idén om folkhemmet började ta form i praktiken, var det ett mått på anständighet i samhället att folk kunde känna sig trygga när de blev sjuka. Alla skulle få god vård när de behövde sådan.

Alla hade väl inte nått därhän på femtio- och sextiotalen, i varje fall inte i glesbygderna. Men då på stenåldern var den väl fungerande sjukvården, vid sidan om den trygga pensionen och tillgången till arbete, den väv som framstegets drömmar vävdes av inte bara bland socialister utan även bland borgerliga i det liberala lägret.

Kanske drabbades drömmen om den aldrig sviktande sjukvården av elefantiasis till sist som en del annat i den svenska välfärdsmodellen. Storsjukhusen, som växte upp som svampar ur jorden på primärvårdens bekostnad, hade förvisso vårdkapacitet men de blev väl gigantiska till formatet vilket tärde på både humaniteten i behandlingen av patienterna och på samhällets resurser eftersom organisationen blev trög, klumpig och oändamålsenlig.

Vem minns inte P C Jersilds "Babels hus" från 1978?

Det är inte tu tal om att sjukvården behövde reformeras senast när den offentliga ekonomin råkade i kris för drygt tio år sedan. Men hur den skulle reformeras tycks inte så många ha vetat i praktiken. Sjukvården degraderades till ideologiskt slagfält för testuggande moderata lokalpolitiker som med våldsam offensiv började skuffa villrådiga socialdemokrater framför sig.

Resultatet är svårt att karakterisera på annat sätt än att sjukvården - och vård och omsorg i gemen - har skjutits i bitar under det ständigt böljande organisationskriget och dessutom försvagats av ekonomisk utsvältning. Det mest upprörande i detta är att ansvarsförhållandena har luckrats upp så att vi än så länge inte har hört genomträngande protester: Men patienterna då! Näringslivsanpassad organisation i all ära men folk får ju inte vård!

Vården, en gång ett välfärdssamhälles stolthet, har upphört att vara en rättighet! Och då talar vi inte om hjärtbyten och levertransplantationer, som vi kanske inte kan kräva obegränsat, utan om primärvård och ordinär kirurgi till exempel.

Ingen skriker högt. Vårdpersonalen sjukskrivs med bedrövelsen målad i ansiktet. Slut är slut. Man tar slut av att missbrukas i en organisation som inte åstadkommer det den ska åstadkomma.

Jag kan inte låta bli att förundra mig, ja, jag förundrar mig faktiskt oerhört över att det inte råder revoltstämningar i landet.

Att få komma till doktorn när man sjuk är en fråga som val vunnits och förlorats på en gång i tiden - på stenåldern. I det moderna Sverige suckas det bara.

I det moderna Sverige spränger sjukförsäkringskostnaderna statsbudgeten bland annat för att var femte offentliganställd, var femte anställd inom den sektor demokratin i princip borde ansvara för, är långtidssjukskriven. I det moderna Sverige bär människorna i de tyngsta och sämst betalda yrkena numera sådana ok att de kroknar på vägen som zigenarens häst.

Den regerande socialdemokratin är kuriöst nog populärare än på mången god dag, i detta moderna Sverige. Ja, nästan lika populär som på stenåldern.

Kan det vara så att de hårt slitna människorna ändå inte anser sig ha några alternativ medan de friska, starka och välbärgade vänder sig till en socialdemokrati på vandring högerut?

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln