Det finns ett systemfel inom specialistvården
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-07-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Min vän Susannes pappa insjuknade i parkinsons sjukdom för några år sedan. Han var då inte sextio år fyllda.
Alla som har haft med den obotliga neurologiska sjukdomen att göra vet att den sakta men säkert invalidiserar fysiskt och även åsamkar psykiska besvär och personlighetsförändringar. Det är med andra ord frågan om en svår sjukdom som för med sig mycket lidande.
Symptomen kan emellertid lindras och sjukdomsförloppet bromsas med hjälp av mediciner. Det förutsätter att patienten kommer till en specialistläkare som lägger ner allt det arbete som kan krävas för att bland annat ställa in medicineringen rätt.
Det tog tid innan Susannes pappa fick en egen specialistläkare. Varför det blev så vet jag inte riktigt men faktum är att sjukdomen hos G som vi kan kalla honom har avancerat snabbt och till dess typiska kännetecken hör att man blir deprimerad och smått handlingsförlamad, vid sidan av allt annat. G hade förmodligen inte orkat begära en egen läkare och då var det ingen som såg till att han fick någon förrän hans dotter tog tag i saken.
G fick en specialist på Huddinge sjukhus som skulle ta sig an honom. Tyvärr var han inte mycket hjälpt av det. För specialisten visade sig fullkomligt omöjlig att få tag på då hon behövdes. Trots ideliga försök i början på sommaren att nå doktorn på hennes telefontid och upprepade meddelanden på telefonsvararen i vilka doktorn ombads ringa upp hördes ingenting.
G blev förstås allt mer förtvivlad men också allt mer paralyserad. Vad skulle han göra? Medicinerna var åt helskotta fel doserade. Skakningarna och krypningarna blev värre och värre, ångesten tilltog, han kunde inte sova, hans fru kunde inte sova. Tillvaron blev allt mer olidlig. De ringde till doktorn men förgäves. Hon ringde inte tillbaka.
Till sist rådde Susanne sin far att helt enkelt åka till sjukhuset och sätta sig där tills han fick träffa läkaren.
Om han gick så långt vet jag inte. Det är nu någon vecka sedan vi talades vid, Susanne och jag. Eventuellt hörde doktorn av sig till sist fast det verkar ju inte så sannolikt.
Jag har haft svårt att slå denna berättelse om hur illa man kan råka ut i svensk sjukvård i dag ur hågen. Jag har funderat över vad den egentligen talar om för oss? Säger den att något är fel i systemet? Att de eviga nedskärningarna har lett till att efterfrågade specialister är så efterfrågade att de inte hinner sköta alla sina patienter efter deras behov? Eller har vi råkat ut för en enskild läkare som av någon anledning inte sköter sina åligganden?
I varje fall blir man väldigt upprörd när man konstaterar att inte ens kroniskt svårt sjuka människor med en fastställd diagnos som indikerar särskild behandling kan räkna med att få hjälp när sjukdomen ansätter dem som hårdast.
Visst, jag kan väl föreställa mig att specialistdoktorn på Huddinge är så överlupen av arbete att hon har svårt att hinna med alla som ringer. Men ändå är det något som är konstigt i det inträffade.
En parkinsonspecialist vet hur en sjuk patient lider när medicineringen inte stämmer. Hon vet hur han ser ut, hur han kämpar sig genom dag och natt. Hon har blivit uppringd, förstår att han behöver hjälp, vet till och med vilken hjälp han behöver. Men bestämmer att hon inte ens hinner ringa tillbaka. Det är rätt anmärkningsvärt.
Kanske är hon så utled på allt vad politikerna och sjukvårdsadministratörerna har gjort med sjukvården under de senaste femton åren att hon tänker att tyvärr, nu får patienterna sitta emellan. I så fall är det väl dem som är skyldiga till systemfelet vi ska klandra?
Men även om det är så tycker jag att vi människor i vissa situationer och vissa funktioner har ett personligt ansvar som inget som helst system, gnisslande eller icke, fritar oss ifrån. Om jag har åtagit mig att sörja för någons hälsa så är det mitt ansvar att det blir gjort och mitt ansvar när det inte blir det.
Vad är det för mekanismer som är i verksamhet i vårt samhälle när människor som har andras väl och ve i sin hand frånhänder sig sitt ansvar och lämnar nödrop obesvarade?