Låt barnflickan slippa straff - helt och hållet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Akt ett i den rättsliga processen mot pastor Helge Fossmo och "barnflickan" Sara Svensson i det kuriösa Knutbymålet slutade som väntat, låt vara att många av oss som var övertygade om pastorns skuld befarade att rätten skulle anse den bindande bevisningen för svag.

I höst följer akt två. Tingsrättsdomar tenderar överlag att vara preliminära domar nuför-tiden i Sverige. I ett stort och komplicerat mål som Knutby-ärendet är det en självklarhet att domen överklagas till hovrätten - av både åklagaren och den skyldige Fossmo.

Hur hovrätten dömer är naturligtvis aldrig givet och allra minst i detta fall. Med fler jurister i domstolen kan diskussionerna gå på ett helt annat sätt än i den lekmanna-

dominerade underrätten, särskilt som den tekniska bevisningen inte är odiskutabelt bindande.

Pastor Helge Fossmos öde är inte definitivt beseglat - tyvärr.

Sara Svenssons rättspsykiatriska vård kunde förutses med full säkerhet. Domstolen hade ingen laglig möjlighet att döma på något annat sätt. Det är inte utan att man hade önskat att en ny påföljdslagstiftning för brott begångna under psykisk abnormitet hade förelegat, en lagstiftning som hade gjort det möjligt att inte döma Sara Svensson till något straff alls.

Som professor Madeleine Leijonhufvud har påpekat i en kommentar till Knutby-domen förefaller även Sara Svensson att vara offer för ett brott, ett hänsynslöst utnyttjandebrott. Även om man anser att människor som lider av olika psykiska sjukdomar eller störningstillstånd ska respekteras som människor med rätt att så långt möjligt råda över sig själva och därmed också med skyldighet att ta ansvar för sina handlingar, så är fallet Sara Svensson ett sådant där man helst ville ta i bruk det gamla otillräknelighetsbegreppet och låta henne slippa straff helt och hållet.

Pastor Helge Fossmo bröt målmedvetet ned Sara Svensson psykiskt, i någon utsträckning biträdd av den så kallade "Kristi Brud", Åsa Waldau. Den gärning hon till sist begick, utförde hon i ett transartat tillstånd, fram-suggererat av hennes svekfulle älskare och Gud.

Sara Svensson blev utsatt för psykisk misshandel. Febrigt kontakt- och gemenskapssökande kom hon ung och själsligt skör till Knutby där både Åsa Waldau och Helge Fossmo tog sig an henne och lät henne bli en "utvald", som ansågs ha särskild kontakt med Gud.

Sara Svensson måste ha fyllts till brädden uppfyllda drömmars salighet, inte minst när den religiösa utvaldheten kröntes med den sexuella, då Helge Fossmo gjorde henne till sin älskarinna.

Den exalterade älskarinnan förvandlades dock undan för undan till sexslav och drogs in i ett drama i pastorns hus där sex, Gud och svartsjuka blandades i en brygd som hade berövat vem som helst förståndet.

Så föll dråpslaget. Drömmen blev till mardröm, saligheten till yttersta förtvivlan.

När församlingsledningen eller i varje fall Åsa Waldau fick klart för sig vad som pågick i pastorsvillan definierades Sara Svenssons ställning om - radikalt. Hon blev en djävulens utsände som pastorn måste göra sig fri ifrån.

Utstött och översiggiven sökte hon pastorns religiösa råd, för att inte behöva vara så dödligt förrådd av människor, kärleken och Gud som hon var.

Helge Fossmos makt över Sara Svensson var i det läget total. Han visste det. Han såg hur hon led, hur hon personlighetsförändrades, hur hon oavbrutet grät.

Sara Svensson vädjade till Helge Fossmo om att få begå ett offer för att sålunda återvinna Guds kärlek.

Han uppmanade henne att döda. Enträget och utdraget manipulerade han henne till att tro att detta var hennes skyldighet, var den självövervinnelse hon måste förmå. Efter mordförsöket mot pastorns fru i november visste Helge Fossmo att Sara Svensson tog honom på blodigt allvar.

Han fortsatte sina manipulationsmanövrer. Oförtrutet. Tills det smällde.

Sara Svensson blev utsatt för ett hänsynslöst brott som berövade henne förståndet. För det ska lagen inte stadga vårdstraff. Den ska stadga straffrihet medan samhället ser till att läkarna griper in med den bot som finns att få.

Yrsa Stenius