Vem vill jobba under ständigt hot om åtal?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Chefen för Kronobergshäktet i Stockholm, Lars-Åke Pettersson, arbetar under latent hot om åtal.
Arbetsmiljöinspektionen kan i sista hand stämma Pettersson inför rätta om han inte slutar upp med att låsa in intagna på toaletter, i städskrubbar och i andra utrymmen som inte är avsedda för frihetsberövade människor och om han därtill inte får bukt med den allmänna trängseln häktet.
Pettersson å sin sida säger att han kan nödgas avsäga sig sitt arbetsmiljöansvar på häktet om det är så att åtal blir aktuellt. Det betyder i praktiken att han avgår som chef.
Ifall han gör det kommer jag med intresse att följa hur Kriminalvårdsstyrelsen bär sig åt för att hitta en efterträdare. Jag har svårt att föreställa mig att någon frivilligt åtar sig ett chefsuppdrag i vilket man har ett vidsträckt ansvar för rådande förhållanden men mycket begränsad makt att påverka dem.
Kronobergshäktet är landets största häkte med 315 platser i enkelceller. När läget var som värst, ungefär vid tillsynsmyndighetens inspektion, hade anstalten att omhänderta 360 häktade. Och nya misstänkta som berövas sin frihet i väntan på rättegång och de pockar på att omhändertas varenda dag. Domstolarna är nuförtiden generösa med fängsligt förvar.
Inte nog därmed. Samtidigt som strömmen av häktade är strid och oupphörlig blir det allt svårare att få ut de "färdigbehandlade" - de dömda till fängelserna där de hör hemma. Det är platsbrist även där, överbeläggning tillhör ordningen för dagen och arbetsmiljöerna blir, precis som på Kronobergshäktet, allt farligare.
Djur i bur blir ofta ilskna. Så även fängslade människor som förnedras på grund av utrymmesbrist.
Under tillsynsmyndighetens överhängande hot om repressalier lyckades Lars-Åke Pettersson stuva om bland klientelet på landets alla överbelagda häkten och fängelser så att han fick till stånd en och annan ledig cell och därmed andrum.
Men de prekära situationerna kommer att uppstå om och om igen framöver. Kriminalvården har helt enkelt råkat ut för stopp i sitt omloppssystem. Till detta bidrar två omständigheter. För det första en ogenomtänkt och populistisk kriminalpolitik. För det andra oviljan att inse konsekvenserna av denna politik.
I nittiotalets början fick snart sagt alla riksdagspartier - mot bättre vetande - för sig att hårdare tag i kriminalpolitiken skulle minska kriminaliteten. Domstolarna började så småningom att döma ut allt längre frihetsstraff, vilket inte har minskat kriminaliteten men väl ökat beläggningen på fängelserna. Vid en viss punkt av överbeläggning har problemet förskjutits framåt i kriminalvårdskedjan. Det har börjat stocka sig av intagna på häkten överallt i landet.
I konsekvens härmed borde det byggas nya fängelser eller inrättas nya fångvårdsplatser på annat sätt. Så sker inte. Dels för att det är dyrt. Dels för att det politiskt är lite försmädligt.
När ett samhälle som smickrar sig med att vara humant, upplyst och hyfsat jämlikt finner att det måste börja bygga nya fängelser därför att behovet av fångvårdsplatser kontinuerligt skjuter i höjden, lyfter dramatiskt från en förut permanentad ganska låg nivå, då är det dags att inse att något allvarligt är på tok i detta samhälle.
Då är det sannolikt inte bara fel på kriminalpolitiken utan det är ett antal onda sociala cirklar som har kommit åt att etablera sig och yngla av sig inte bara i kriminalitet utan också ständiga återfall i kriminalitet.
En av de ondaste sociala cirklar Sverige kämpar med i dag börjar och slutar i gettoiseringen av många miljöer där människor från främmande länder och svenskar med underskott på alla slags resurser framlever en tillvaro i utanförskap. Orsakerna till denna gettoisering är mångahanda. Det faktum att alla åtgärder som syftar till att motverka sådan segregation är lågprioriterat politiskt område i dag bidrar säkert starkt.
Det är förvisso enklare att ge sig på en häkteschef och kräva av honom att han trollar med häktesplatserna än att angripa problemen med hjälp av en politisk analys av hur de uppstår.
Men så lever vi också i den politiska perspektivlöshetens tidevarv.Djur i bur blir ofta ilskna. Så även fängslade människor som förnedras på grund av utrymmesbrist