Kylskåpets tjoande ger oss nervsamman- brott

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En av de stora morgontidningarna i Stockholm skrev häromdagen entusiastiskt om de nya "intelligenta" maskinerna, som inom kort ska fylla våra hem och kompensera oss för luckorna i våra allt mer alzheimerperforerade minnen.

Det intelligenta kylskåpet ska inte bara upplysa oss om alla varor vi har glömt att köpa, om att det saknas minimjölk, Benecol kolesterolsänkande margarin, sockerfri marmelad och lätt mjukost samt om att endast två glas återstår av vår goda Lindemans Chardonnay bag-in-box, fast det fanns tre liter så sent som i förrgår.

Det intelligenta kylskåpet ska också larma om allt vi borde sätta i oss snarast på grund av att bäst före-datumet håller på att gå ut. Bara att bjuda in alla släktingar och vänner för att få slut på revbensspjällen vi köpte och glömde bort, laxen som såldes till rött pris och som vi egentligen inte ville ha ens när vi tog den på ren impuls och så sillen och alla påläggen vi plockade på oss en hungrig eftermiddag då vi omöjligt kunde bestämma oss för vad vi ville ha.

Ja, man kan föreställa sig vilket pipande och blinkande som framgent kommer att möta oss då vi stiger in i våra kök, särskilt som vi kan antas glömma mer och mer, som sagt var.

Inte nog med detta. Nu ska datorn också bli intelligentare än någonsin. Jag har ännu inte riktigt fattat hur det praktiskt ska gå till, men meningen är att datorn ska upplysa oss om inkomna och obesvarade e-postbrev i samma stund vi stiger över tröskeln till våra hem.

Undras om datorn säger "välkommen hem" först eller om den går i gång omedelbart med maningarna: "Tandläkaren har mejlat och vill ha svar!" "Sjukgymnasten har blivit sjuk." "Vännen A och B har hört av sig - igen."

Det gäller att ha nerver av stål för att i framtiden våga närma sig hemmets härd. Och då har jag ännu inte nämnt den ilsket rödblinkande telefonsvararen, inte heller mobilen som man av något halvmedvetet förbiseende har gått ifrån och som visar upp sitt lakoniska "sju missade samtal" samt symbolen för brev som talar om att en antal meddelanden väntar.

Allvarligt talat, hur mycket datatekniken i sina olika skepnader än har förändrat våra liv på ett positivt sätt, inte minst i alla bemärkelser som har med information och kommunikation att göra, så finns det ögonblick då jag är allvarligt oroad över våra nya livsformer. Livsformer som innebär att vår uppmärksamhet ständigt påkallas av uppfordrande signaler.

E-post och sms har låg avsändartröskel. Eftersom man inte behöver möta en människas reaktioner här och nu utan sänder sitt budskap "rakt ut i rymden" så saknas inre motstånd mot att uppvakta med strunt. Strunt sänds och mottas i oändliga mängder. Ökad tillgänglighet föder ökad mängd anrop, på gott men även i högsta grad på ont.

Om e-posten nu i likhet med sms ska börja tjoa och ropa vare sig vi har öppnat brevlådan eller inte, om kylskåpet börjar överfalla oss med en massa uppmaningar så fort vi går i närheten av det, undrar jag om inte några av oss, som är litet äldre och inte tillvanda till en värld av flimmer och pip sedan barnsben, ådrar oss nervsammanbrott ganska snart.

Överhuvudtaget undrar jag vad som händer med människornas inre långsiktighet och djup i en tillvaro karakteriserad av avbrott, av ständiga lystringsanmodanden: se hit, hör här, kolla det, gör genast, pass på?

Hovsångerskan Kerstin Meyer, bland mycket annat före detta rektor för Operahögskolan i Stockholm och fortfarande verksam sångpedagog, berättade vid ett möte om något anmärkningsvärt hon har noterat bland sina sångelever nuförtiden.

Eleverna kommer ambitiösa till hennes lektioner, hon lär ut vad hon har att lära ut och eleverna övar och försöker anamma hennes råd och anvisningar.

Så avslutar hon lektionen och eleverna ger sig i väg. De hinner knappt utanför dörren förrän sms-signalerna piper och mobilsamtalen ljuder.

Det ska mycket till att behålla något av det man lärt sig menade Kerstin Meyer om sina elever. Mycket litet kan sjunka in i den själ och den kropp som ytterst är det djup sången ska landa i, när ljudmiljön växlar så abrupt.

Endast skärvor av vår erfarenhet hittar hem i oss om vi ständigt blir avbrutna.

Yrsa Stenius