Känslan av att ha gått på en bluff slår ut alla andra skamkänslor
Den sjuttonde mars 1996 vinner Robert Mugabe presidentvalet i Zimbabwe.
Den första juli 1996 blir 112 Sveriges nya nödnummer.
Senare samma år skaffar jag mitt första mobilabonnemang. Hos Tele2.
Det är tjugofem år sedan. Mitt engagemang i Tele2 är som ett par nötta innetofflor som utgör skillnaden mellan ett tryggt behagligt liv och ett liv i fritt fall utan skyddsnät. Jag måste ha varmt om fötterna mot den skoningslösa parketten och jag måste ha ordning på min telefoni.
Byter man så kan man tjäna pengar. Säkert. Men jag vet vad jag har och jag vet aldrig vad jag får.
Better the telekomdjävul you know. Men min omgivning har ifrågasatt att jag betalar tusen kronor i månaden.
”Jamen betänk då att jag har fri surf”, har jag sagt.
”Det har alla din idiot”, har de sagt, för så talar de till mig, mina omgivningspersoner.
Så när det ringer en ung kille och vill få över mig till Telia så bestämmer jag mig för att lyssna. Jag ska våga vara en sådan som sänker sina månadskostnader.
Han lovar mig en avgift om 449 kronor.
”Ingår fri surf?”
”Ja, din idiot”, sa han inte. Han var jättetrevlig.
Men han ringde inte från Telia. Han ringde från ett företag med säljare som Telia anlitar. Och då vägrar jag signera med mobilt bank-id.
Det finns många notiser i tidningen jag kan tänka mig att förekomma i. Kvinna lurad på besparingar är inte en av dem. Inte på grund av besparingarna. Men jag vägrar vara dum, jag vägrar vara den lurade. Det gör inget att jag trodde att tjejkossor aldrig blir kött och liknande enfaldigheter, sånt gör mig söt och trög och bedårande. Men känslan av att ha gått på en bluff slår ut alla andra
skamkänslor.
Säljaren, som ringer från Telia men ändå inte från Telia, framhärdar men jag framhärdar hårdare.
Mitt abonnemang från Tele2 är äldre än han är. Han talar med sin chef som i sin tur sanktionerar ett avtal inspelat på band. Men visst ja, det där med de tar över eventuella kostnader gällande uppsägningstid kan vi inte ha med i inspelningen, men det gäller ändå.
Okej, säger jag.
I slutet av vårt samtal gör jag det som jag borde gjort i början av vårt samtal. Jag söker företagsnamnet på internet.
”Varning”
”Bedrägeri”
”Teckna INTE avtal med dem”
”Maffiametoder”
Kall panna, våta handflator. Nu är jag notisen i tidningen. Jag är tanten som svalde betet.
Efter ett par dagar ringer jag till Telia och berättar att jag vill häva köpet. De lovar att återkomma.
Det gör de inte.
När jag ringer upp igen efter en vecka så heter det att det inte är något fel med avtalet och att jag inte kan häva köpet.
”Äh, lägg ner det där nu”, säger pappa.
Har jag glömt att berätta att jag ringer det här samtalet från min pappas bil? Han ska köra till Borgholm och köpa en säck vörtbröd.
Kära Telia, kanske ska man i egenskap av kolumnist inte använda sitt utrymme till abonnemangsbestyr.
Men kära Telia, kanske ska Sveriges största telekomföretag inte anlita företag med tvivelaktiga arbetsmetoder.
Kära Telia, nu tror min pappa att jag har blivit lurad över telefon. Det var det absolut sista jag behövde.