En magisk natt som förändrade världen – men inte som vi trodde
Wolfgang Hansson var på plats när Berlinmuren föll
BERLIN. När jag stod vid Checkpoint Charlie för 30 år sedan och upplevde östtyskarnas oförställda glädje, häpnad och hopp kändes det som en magisk natt som för alltid förvandlade världen till en bättre plats.
När jag nu är tillbaka tas friheten för given. Glädjen finns inte längre där och inte mycket till hopp heller.
Checkpoint Charlie, den mytomspunna gränsövergången mellan öst och väst där spioner utväxlades, har förvandlats till ett kommersiellt turistmecka. Några spår av muren är inte lätta att upptäcka och den vaktkur turisterna tar sina bilder framför medan bilarna otåligt försöker komma fram, känns kitschig.
Stämningen var en helt annan sent på kvällen den 9 november 1989.
Då styrde fortfarande det allsmäktiga kommunistpartiet SED i det som var staten DDR. En stat som 1961 bestämde sig för att bygga en mur i ett försök att hindra medborgarna från att lämna landet. En mur som bildade en järnridå mellan öst och väst.
Kommunistpartiet var hårt pressat
Jag hade sent på eftermiddagen samma dag varit på en presskonferens med partisekreterare Günther Schabowski några kvarter bort där han överraskande meddelade att övergångarna i Berlinmuren skulle öppnas för vanliga östtyskar. Man behövde ansöka om pass men de som ville skulle kunna resa över till väst under ordnade former.
Beslutet var kulmen på några månader av unika och massiva folkliga protester. Kommunistpartiet kände sig för första gången under DDR:s 40-åriga historia hårt pressat.
Någon ställde frågan på presskonferensen om när detta skulle börja gälla. Schabowski var stressad. Jag minns hur han grävde i sin portfölj efter det rätta pappret men hittade det inte. Så han improviserade.
– Nu direkt, sade han. Ab sofort.
Folkmassan växte
När östtyskarna såg på kvällsnyheterna vad Schabowski sa drog de sina egna slutsatser. De samlades vid gränsövergångarna mot Västberlin. Till fots och i tutande Trabanter.
När jag kom ner till Checkpoint Charlie några timmar före midnatt hade redan en stor folkmassa samlats. En folkmassa som ständigt växte. De viftade med sina id-kort i luften och krävde att vakterna skulle öppna gränsen. Soldaterna såg mer och mer obekväma och nervösa ut. Deras befäl sprang ut och in i gränskuren och ringde men de fick aldrig några svar.
Ingen höjdare i kommunistpartiet ville ge order om att öppna eld mot folkmassan men ingen ville heller ge ordern att öppna bommarna. Till slut fick befälen på plats fatta beslutet själva.
Jag kommer aldrig att glömma ansiktsuttrycken hos östtyskarna som trängdes runtomkring mig. De kunde inte tro att vad de just upplevde var sant. Folk tog sig för pannan och skrek: ”Herregud, herregud!”. Andra nöp sig själva i armen för att försäkra sig om att de fortfarande levde. Orden ”Detta kan inte vara sant” hördes överallt.
Champagnekorkar flög i luften
Meningen var att man skulle visa upp sitt id-kort för vakterna men efter att de första tagit sig genom bommarna vällde folkmassan bara över under ett vilt jublande. På andra sidan väntade västtyskar med champagneflaskor i händerna. Korkarna flög och alla kramade alla i en allmän förbrödring.
Även för mig som inte levt 40 år som fånge bakom muren var det en oerhört stark, gåshudsskapande upplevelse.
Bara några dagar tidigare hade jag rest in i DDR via Checkpoint Charlie för att bevaka ett viktigt kommunistpartimöte. Jag möttes av vakter med stenansikten som noga gick igenom min packning och ställde misstänksamma frågor. De undersökte bilens underrede med speglar och kollade så att bagageluckan inte hade några dolda utrymmen.
Det kändes verkligen som man åkte från friheten till en stat där vad som helst kunde hända.
Jag hade varit i Östtyskland någon månad tidigare när DDR firade sitt 40-årsjubileum. Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov var på plats och alla undrade vad han skulle säga. Skulle han utlova ryskt stöd för att kväsa det folkliga upproret eller skulle han snarare uppmuntra de som ville ha en förändring?
”Fiender till staten”
Talkörer av östtyskar ropade hoppfullt hans namn.
Utanför Getsemanekyrkan i Berlin stod poliser från Stasi och försökte förgäves hindra mig och andra utländska journalister från att komma in.
– De där inne är fiender till staten, hävdade en polisman.
Några timmar senare hade de gripit 500 personer.
Vissa kyrkor blev hösten 1989 en plats för oppositionen att samlas.
Utanför Getsemanekyrkan hänger i dag en banderoll som utropar ”Frihet för de politiska fångarna i Turkiet”. Inne finns en lågmäld utställning om händelseutvecklingen för 30 år sedan som ledde till Berlinmurens fall.
Dagen efter DDR:s 40-årsfirande reste jag till Leipzig där gatuprotesterna börjat någon månad tidigare med de så kallade måndagsdemonstrationerna.
Fruktade det värsta
På kvällen tågade jag med tiotusentals människor genom stadens regnvåta kullerstenar. Tyskarna ropade ”Vi är folket!” och ”Bort med SED!”. Det kändes overkligt att regimen skulle tillåta den här typen av protester. På sidogatorna såg jag hur kravallpolisen laddat upp. Långa rader med bussar fulla av tungt beväpnad polis. Vi var många som fruktade det värsta. Att regimen skulle ge order om att skjuta.
Men ordern kom aldrig.
Mot slutet av protesten jagade polisen demonstranter med batonger och några greps men det kom aldrig till några våldsamma oroligheter.
Det var redan här som regimens öde beseglades. Processen som utmynnade i Berlinmurens fall en månad senare.
Natten den 9 november lät jag mig svepas med av folkmassorna som hade ett väldigt tydligt mål. De ville till Kürfurstendamm, den berömda shoppinggatan i Västberlin. De ville med egna ögon se om de där lyxiga butikerna de sett i västtysk tv existerade i verkligheten eller om de som kommunistpartiet hävdade bara var en fasad för att skapa oro och avundsjuka i DDR.
Den natten avslöjades lögnen.
Men sedan hände något märkligt.
Fick smaka på friheten
I stället för att stanna kvar i väst och söka asyl så började folk vandra hemåt. De hade fått smaka på friheten och visserligen var den söt och god men de skulle trots allt gå till jobbet om bara några timmar. De somnade i förvissningen att muren nu var ett minne blott.
Kvällen efter stod jag i korsningen Schwedter Strasse och Eberwalder Strasse med en folkmassa som hela tiden växte. Med hjälp av släggor och tryckluftsborrar gjorde gränssoldater ett fysiskt hål i muren där det tidigare inte funnits någon övergång. De normala övergångarna räckte helt enkelt inte till för att hantera strömmen av människor som ville ta sig över till Västberlin.
För varje bit av muren som rasade ner jublade folkmassan. För många var det i detta ögonblick de insåg hur deras liv plötsligt förändrats.
Nästa dag gick jag genom denna öppning med tusentals östtyskar som var på väg för att träffa släktingar och vänner de inte kunnat hälsa på under nästan tre decennier.
Därefter hände allt mycket snabbt. Kommunismen föll i land efter land i Östeuropa och till slut upplöstes till och med det mäktiga imperiet Sovjetunionen.
En ny världsordning
Det på den tiden högst levande hotet om kärnvapenkrig var som bortblåst. Krig över huvudtaget fanns inte längre på dagordningen. Världen hade blivit god och arméer onödiga. En ny världsordning hade inträtt.
Häftigast av allt var att det hade skett nästan helt och hållet på fredlig väg. Väldigt lite blod spilldes vilket måste ses som unikt för en så genomgripande politisk revolution.
Statsvetaren Francis Fukuyama deklarerade ”historiens slut” där den västerländska liberala demokratin stod som segare. Den perfekta, konfliktfria världen låg framför oss.
Det lät för bra för att vara sant. Och det var det också.
Framtidstron är som bortblåst
Krigen i forna Jugoslavien var en första förvarning och det definitiva trendbrottet kom med terrordåden i USA den 11 september 2001 och USA globala krig mot terrorismen.
Spiken i kistan var Rysslands invasion av Georgien 2008 och president Putins annektering av Krim 2014.
Efter det var det slut med allt tal om att banta försvaren.
Sedan dess har det fortsatt med Donald Trump, brexit och högerpopulismen i Europa.
Den nya fredliga världsordningen som uppstod efter Berlinmurens fall blev inte särskilt långvarig. Nu känns det nästan som vi är tillbaka på ruta ett.
Kommunistspöket har ersatts av andra auktoritära ideologier och ledare.
Framtidstron som människor över hela världen kände när muren föll är numera som bortblåst.
Men det säljs fler små murbitar och östtyska uniformsmössor vid Checkpoint Charlie än någonsin.
