Fira midsommar är en unik förmån
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Att fira midsommarafton i Irak är sådär. Det är först vid sådana här tidpunkter, långt borta från familj, vänner och den svenska naturen som helger likt denna verkligen blir viktiga. Aldrig förr är man så svensk som nu, aldrig så missförstådd och patetiskt nostalgisk.
De amerikanska soldaterna på FOB, Forward operation base, Iskan där jag befinner mig just nu är visserligen vänligt intresserade men förstår egentligen inte hur viktigt det är att åka ut i skogen, äta jäst sill och dansa runt en stång som ser väldigt mycket ut som en uppochnervänd blomsterklädd … ja, ni vet. (Jag brukar inte nämna den detaljen eftersom amerikaner är lite pryda av sig.)
Konceptet att dricka sprit begriper dock soldaterna i 1-501 Geronimo mycket väl men eftersom det inte finns någon alkohol finns inte mycket att göra åt saken. Faktum är att det inte heller finns några blommor som går att binda till en midsommarkrans.
Här finns bara gråvita containrar, ett stinkande oljekraftverk, fabriksbyggnader, beväpnade soldater samt en svensk reporter som just nu är lite nedstämd trots att hon själv har valt att befinna sig på denna plats vid denna tidpunkt.
Min enda allierade, Jacob, en svensk som tjänstgör som soldat i amerikanska armén, är något mer stoisk. Likväl var stämningen vid frukosten på midsommaraftonen dämpad och vi övertygade varandra om att det ösregnade och var kallt över hela landet.
Det positiva med att vara här, söder om Bagdad, är att det är lugnt. Däremot händer det mycket i andra delar av landet.
Norr om Iraks huvudstad pågår ”Operation pilspets” där 10 000 soldater jagar al-Qaida, det talas också om fullskaliga strider mellan terrornätverket och shiamuslimska grupper. I slutändan är det, precis som vanligt, de civila som drabbas värst.
Sett i detta perspektiv är hemlängtan inte så viktig, ändå finns den obevekligen där och jag antar att det är mänskligt att måla upp en idealbild i sitt sinne av ett land, en händelse, en person eller vad det nu är.
Samtidigt är det svårt att uppskatta saker när man har dem omkring sig, det är lätt att bli hemmablind och ta saker för givet, men tro mig: det finns skäl att vara glad över att få bo i Sverige. När man befinner sig här, i mörkrets hjärta, går det inte att göra annat än att älska den svenska tryggheten, funktionsdugligheten, skönheten och framför allt: demokratin. Att vara svensk är trots allt en förmån, unik i världen. Trist att den inte uppskattas mer.