Jag kan inte se min fru i ögonen
Jag gifte mig häromdagen. Jag stod tillsammans med mina marskalkar framme vid kyrkan och väntade på min brud. Jag minns när de öppnade dörrarna där bak, klockorna ringde, ljudet av 140 människor som viskande reste sig upp i bänkarna. Jag blev bländad av solljuset, jag fick kisa för att se henne. Jag minns det inte själv, men tydligen sa jag ”herregud” tyst för mig själv när jag fick syn på henne.
När Amanda långsamt vandrade fram mot mig tumlade det runt så mycket underliga tankar i mitt huvud. Jag minns när vi träffades första gången, det var bara två år sedan. Vi delade arbetsplats, brukade stöta på varandra vid kaffebryggaren. Vi var många som talade om henne i korridorerna. Vi var många som blev perplexa av hennes skönhet. Några av oss gick in i saker när hon passerade, andra var tvungna att liksom avreagera sig genom att sparka till något, en papperskorg eller så.
Vi talade sällan med varandra, jag och Amanda, men till och med kallpratet vid kaffebryggaren kändes avancerat, man var tvungen att fokusera. En gång kom Amanda in till vårt kontor. Tyst uppståndelse, orörligt kaos bland borden. Hon gick fram till mig, det kändes som om någon siktade på mig med ett vapen. Hon hade något trivialt ärende och försvann snabbt, men jag gjorde där och då upptäckten att jag inte kunde titta henne i ögonen. Jag försökte, men det gick inte. Jag tyckte det var så förunderligt. Vad är det här för människa, vars blick jag inte ens vågar möta?
Jag tänkte på henne sen mest hela tiden. Gjorde omvägar förbi hennes arbetsplats, dröjde vid kaffebryggaren. Groomade plötsligt håret inför arbetsdagen, stod vid garderoben hemma och komponerade noggrant min klädsel. Företaget ordnade en middag för alla anställda. Vi minglade innan. Hela tiden, utan undantag, visste jag exakt var Amanda befann sig. Jag kunde stå med ryggen mot henne och kunde ändå säga precis var hon stod. Jag visste att det var fri placering under middagen och att jag omärkligt måste laga så att jag hamnade bredvid henne.
Allt handlade om positionering. Allt handlade om att så smidigt som möjligt hamna rätt. Men vi var många om budet, alla män var som travhästar på upploppet, alla ville hamna i rätt spår. Jag kom helt fel och kom aldrig närmare än två platser från henne. Jag var rasande! Bredvid Amanda hamnade någon smilfink från Göteborg som drog sina ordvitsar och Amanda skrattade, men jag märkte ju att hon inte var road. Det var en smärtsam middag, där hon satt och glimrade lika oåtkomligt som silvret hos pantlånaren, spred sin underbarhet till en man som inte var värd den.
Hon kom fram till mig sen i baren. Vi pratade hela natten. Det var den finaste kväll jag upplevt, jag blev olycklig när jag såg att folk troppade av, förtvivlad när personalen tände lamporna och harklade sig när de gick förbi oss. Jag erbjöd mig att följa henne till dörren. Vi vandrade genom hela Stockholm, jag berättade för henne att det var något jag ville berätta och hon väntade hela Kungsgatan, hela Sveavägen väntade hon på att höra vad jag hade att säga. Men det gick inte, hur jag än valde att börja formulera mig så fick jag inte ur mig ett vettigt ord.
Det var parodiskt, löjligt. Vi kom till hennes dörr, det blev tyst och jag skruvade på mig en stund i denna tystnad. När hon öppnade dörren för att gå avbröt jag henne i rörelsen och sa: ”jag skulle göra allt för dig”, sen skildes vi åt.
Och sen gick allt så väldigt fort. Vi blev tillsammans, Amanda blev gravid, hon födde vår dotter, vi förlovade oss och häromdagen gifte vi oss alltså.
Amanda vandrade fram mot altaret där jag stod. Jag tog hennes hand och våra blickar möttes. Jag försökte hålla kvar, men det gick inte. Jag kunde inte se henne i ögonen. Efter två år kan jag fortfarande inte se henne i ögonen.