Jag har slutat skryta
Det finns inget värre än att tvingas lyssna på skrytmånsar.
Min kloka kompis Ingrid säger att en bedrift upphör att vara cool i samma ögonblick som bedriftens upphovsman börjar skrävla om den. Trots att jag vet att hon har rätt har jag många gånger varit för svag i anden och köttet för att låta bli.
När Alex Schulman kallade mig ”begåvad” i sin podcast spelade jag in klippet och la ut det på Instagram. När Thomas Mattsson twittrade att en av mina Nöjesguiden-texter var ”dagens läsning” tog jag en skärmdump och skickade till hela min kontaktbok. När Carl Reinholdtzon Belfrage skrev att jag är ”det bästa som hänt Stockholm sedan pesten” tryckte jag upp citatet på en fondtapet.
Har jag inga kvinnliga idoler, undrar ni. Jo, men deras hyllningar har lyst med sin frånvaro.
Det här beteendet är naturligtvis fullständigt oförlåtligt. Men på senare tid har jag faktiskt blivit bättre på att hålla dylika omdömen för mig själv.
Häromdagen ringde deckarförfattaren Pascal Engman och berättade att en av karaktärerna i hans nya bok ”Kokain” är baserad på mig. Hade det hänt för ett par år sedan hade jag fått väldigt bråttom att låta min omgivning veta att jag figurerar i en kommande bästsäljare. Jag hade ringt morsan. Skickat vykort till farmor. Återupprättat kontakten med gamla flickvänner. Jag hade till och med berättat det för lemurerna på Skansen, även om jag är väl medveten om att många av dem föredrar David Lagercrantz.
Den här gången uppstod dock inget sådant behov. Jag blev förstås glad, men Pascals fina gest räckte. Det behövdes ingen extern bekräftelse.
Tror det har att göra med att jag blivit krönikör i Nordens största tidning. Att se min bylinebild, som jag förresten tycker att jag är ganska snygg på, stort uppdragen på förstasidan varje fredag under sommaren har gett mig en mycket mer avslappnad inställning till beröm.
Nu när alla redan vet att jag är legend och bäst behöver jag inte påpeka det själv lika ofta.