Inte första gången jag blir tacklad av en sur farbror
Jag går på Nybrogatan i Stockholm. Människor passerar till höger och vänster, jag kommer att tänka på Cornelis låt ”Deidres samba”, när hon går nere på Copacabana och har havet till vänster, men hon tittar rakt framför sig, ser på vem hon möter. Den är så vacker den texten, och jag tänker att jag ska göra samma sak där på Nybrogatan, för det finns något fint i det: Om ögat nu är själens spegel så möter jag etthundra själar på min promenad ner mot Nybroplan, vi förtrollar varandra under en kort liten sekund, öga mot öga, sen viker vi undan blickarna och passerar.
Hur som. Det hela händer för snabbt, jag hinner inte reagera. En man i sena 50-årsåldern kommer mot mig, jag söker efter ögonkontakt men hittar honom inte, hans blick är grumlig. Och vi passerar varandra i en trång passage, och han liksom lutar sig mot mig när vi passerar varandra, trycker till med axeln mot mig. Jag hinner inte tänka, hinner inte parera, hans axel är hård mot min skuldra och jag flyger som en vante.
Jag står omtumlad på trottoaren. Först rädd. Sedan kränkt. Sedan vred.
Jag ser mannen försvinna bort upp mot Karlavägen. Vad är det med män i den åldern? Varför gör de på det där viset? Det är inte första gången jag blir tacklad av en sur farbror. Det händer ju mest hela tiden. Det är som att de lite äldre männen måste markera mot de lite yngre männen. Och varje gång kommer det så oväntat. Och när man samlat sig så till den grad att man vill fråga vad vederbörande egentligen tror att han håller på med, så är han borta.
De där avsiktliga, hårda knuffarna. Jag blir galen.
Och den här gången bestämmer jag mig för att inte bara låta det passera. Jag ska ge igen. Jag ser ryggtavlan fortfarande, där borta i vimlet. Jag har ett fönster, men det stängs snabbt, så jag springer över till andra sidan gatan, löper snabbt förbi honom på den trottoaren, springer ytterligare 50 meter innan jag åter byter trottoar och vänder tillbaka på sådant sätt att jag plötsligt går rakt emot honom. Han ser mig inte, han förstår inte vad som ska drabba honom, han har inte greppat vidden av min smartness, av min vilja att ge igen, och när vi passerar varandra för andra gången så är det jag som trycker till, rejält, och jag hör hans kroppsljud, det förvånade stönet av att i obalans få en sådan smäll.
Med ett lätt leende går jag vidare mot Nybroplan, uppfylld av denna poetiska rättvisa.
Vilken grej! Vilken revansch!
Och: Vilken patetik! Från både honom och mig. Vilken sorglig sak att vara människa.