Det är en helt ny känsla att känna den här oron
Lördag eftermiddag. Det är dagen efter terrorattacken i Paris. Jag går ut med familjen. Det kanske bara är regnet, men det känns som att världen mörknat. Jag bor i närheten av Franska ambassaden i Stockholm och ser blommorna och ljusen på trottoaren utanför. Jag ser en man i medelåldern som satt sig på trottoaren för att gråta.
Vi går in i gallerian vid Karlaplan. Det slår mig först när jag går in. Ett svagt susande i huvudet, en känsla av fara: är det här inne nästa attack kommer att ske?
Det är som att man hukar lite när man går. Ska jag åka till Friends och titta på fotbollen, nej, jag struntar i det. Jag vill bara vara hemma.
Köpa på sig mat för några dagar och hålla sig inomhus.
Det känns inte säkert där ute, det är en ny känsla, att känna den här oron.
Claes Elfsberg på tv, i timme efter timme. Jag läser på nätet. De franska tidningarna förklarar att Frankrike befinner sig i krig. Frankrikes premiärminister Hollande står vid ett podium och använder samma vokabulär, han kallar terrorattacken för ”en krigshandling” och förklarar att Frankrike kommer att vara ”obarmhärtiga” i sitt svar.
Obama står vid ett annat podium och lovar att ge allt sitt stöd till Frankrike när det väl är dags att besvara attacken. Man hör hur det mullrar, de tankar planen. Det är så stora rörelser, och det går omöjligt att veta hur allt kommer att sluta. Man känner sig väldigt liten.
Det är omöjligt att undvika att tänka på ens barn. De ska leva i det här sen. Hur ska det gå? Det är en mörk tid, där många lider. Minst 129 liv släcktes i Paris, jag tänker på alla barnen där som i dag förlorat en förälder. Ungefär samtidigt som attacken i Paris dödades 41 personer i Beirut av självmordsbombare. IS tog på sig det också. Miljontals människor flyr från sina hem i och omkring Syrien. En del dör på havet, och de som klarar resan och kommer ända hit till Sverige får se sina flyktingboenden uppeldade av människor som kanske är ännu räddare än jag.
Smärtan finns överallt.
Warsan Shire beskriver det så här i en dikt:
Senare samma kväll
höll jag en kartbok i handen
lät fingrarna vandra över världen
och viskade
var gör det ont?
den svarade
överallt
överallt
överallt.