Väljarna orkar inte fyra år till av kaos
Hundra dagar kvar till valet - det här väntar oss
Nu är vi där igen. Politiskt kaos. Avgångskrav. Dramatik fast få förstår varför.
Det fortsätter i fyra år till om partierna inte lägger om stil.
En av den nya statsministerns viktigaste uppgifter blir att återställa förtroendet för politiken.
Statsministern hotar med att avgå – Lena Mellin: ”Kan leda till regeringskris”I dag är det exakt hundra dagar kvar till valet. Då kommer väljarnas dom.
Men att valet är inom synhåll hindrar inte vissa partier från att ta saken i egna händer. I skottgluggen står Morgan Johansson - men det kan sluta med att hela regeringen kastar in handduken.
Magdalena Andersson har siktet inställt på att bli omvald som statsminister när riksdagen öppnar igen efter valet.
Att bli statsminister vill även utmanaren Ulf Kristersson (M). De är bittra rivaler om den mest inflytelserika politiska posten i Sverige.
I statsministermatchen har Ulf Kristersson ett försprång. Fyra partier, M; L, KD och SD, är åtminstone överens om att de vill ha honom som statsminister.
Beroende på valresultat kan det räcka för att Kristersson ska väljas till statsminister av riksdagen. Det räcker med att 175 ledamöter inte röstar emot honom. Ingen behöver rösta för.
Magdalena Andersson har däremot problem med stödet. Ett enda parti, Miljöpartiet har sagt att de vill ha en regering som består av dem, S, Centern och Vänsterpartiet. Man får förutsätta att det betyder att de vill ha ”Magda” som statsminister. Men de har inte uttalat det.
De andra två partierna har inte sagt vad de vill på den punkten. Magdalena Andersson har själv sagt att hon hellre ser Centern i regeringen än Vänsterpartiet. Många bud alltså och det kan bli ännu fler.
Det kan bli svårt för Magdalena Andersson att inte få 175 röster eller fler emot sig vid en statsministeromröstning efter valet. Särskilt som både MP och V sagt att de kommer att rösta emot en statsminister för en regering som de inte själva ingår i. Men det är oklart om de verkligen kommer att löpa linan ut i den frågan.
Oavsett vem som till sist väljs, Kristersson eller Andersson, kommer de att ha samma problem att ta itu med.
1. Återupprätta förtroendet för det politiska systemet;
När Alliansregeringen föll 2014 följdes den av svaga minoritetsregeringar. Först S och MP, därefter bara S.
För att underlätta för den har framför allt två avtal, först Decemberöverenskommelsen, DÖ, och därefter Januariavtalet ingåtts. Båda har fallit, det första efter tio månader, det andra efter 2,5 år.
Avtalen gav inte det lugn och den stabilitet åt politiken som var avsikten. I stället blev det värre.
Bakom oss har vi den stormigaste mandatperioden i mannaminne.
Inte ens när det bara är hundra dagar kvar till valet kan partierna avhålla sig från att skapa kaos, kräva avgångar och slå i dörrar.
En ofullständig lista av den senaste mandatperiodens dramor ser ut så här: Regeringen har spruckit, den har blivit bortröstad, fått sin budget underkänd, köpt politiskt stöd för åtskilliga miljarder, statsministern har avgått för att han lackade ur och så vidare och så vidare.
En mandatperiod till på samma dramatiska toppnivå tror jag skulle bli förödande för tilltron till det politiska systemet. En av Andersson eller Kristerssons främsta uppgifter blir alltså att återupprätta förtroendet för politiken så att människor kan lita på den.
Det finns andra länder med en lika splittrad bild i parlamentet som Sverige, exempelvis Finland. De har ofta så kallade ”regnbågsregeringar” med väldigt många partier av olika färg. De lyckas oftast hålla ihop.
2. Utpressning och köpslagan. Politik har alltid varit en form av torghandel. Man byter grejer med varandra.
Men de senaste fyra åren har köpslagan nått nya nivåer och det är inte vackert att beskåda. Det allmännas bästa blir sekundärt, det egna partiets vällevnad det primära.
Centern och Liberalerna sålde passivt stöd åt Stefan Löfven som statsminister i Januariavtalet som slöts fyra månader efter förra valet.
I utbyte fick han lova att genomföra de båda partiernas älsklingsfrågor, som att avskaffa värnskatt för dem med de högsta inkomsterna. Ett ovanligt förslag från en S-ledd regering.
Det är bara ett exempel. Centern sålde stöd igen sedan Stefan Löfven röstats bort som statsminister i somras. Han skulle få förnyat förtroende om de fick som de ville i en del frågor som hade med stränder och skogar att göra.
Vänsterpartiet sålde också stöd - men till Magdalena Andersson. För att släppa fram henne som statsminister fick hon betala med pengar till en miljon pensionärer. Lösningen har dömts ut av chefen för Pensionsmyndigheten som både dyr och fel.
Den öppna köpslagen, schackrandet rentav, bidrar till att dra ner anseendet för politiken och spär på bilden att toppolitiken är till för partierna och partitopparna. Inte medborgarna.
Ännu en uppgift för Andersson. Eller Kristersson.
Kris i repris
Det här är Lena Mellin
Gå med i Iniziopanelen hos Demoskop – och gör dig hörd!
Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.