Ingen berättar att det finns en enkel lösning på krisen
Alla talar om krisen men ingen om att det finns en lösning.
Den är enkel.
Professor Mats Persson sitter i soffan i sällskapsrummet på nationalekonomiska institutionen på Stockholms universitet och tuggar på en kanelbulle. När han talar om dyrtider och vinterns energipriser tänker jag att en upplyst despot borde leda landet.
Om några månader slår stagflationen till – inflation och stagnerad ekonomi på samma gång. Det är fasan för det moderna samhället. Höjer man räntan minskar tillväxten. Sänker man räntan ökar inflationen.
Vad man än gör blir det fel. Det enda regering och riksdag kan göra är säga åt medborgarna att acceptera mindre pengar och lägre levnadsstandard.
Ingen av våra politiker har den kraften.
Persson som är pensionär brukar titta in på institutionen någon gång i veckan för att hänga med i forskningen, träffa kolleger och bidra till det allmänna kunskapsläget. Pensionerade professorer får behålla sina tjänsterum så länge de är aktiva.
– Det finns inget krismedvetande, säger han. Alla talar om inflationen men de ser inte den större krisen.
Tugga för tugga förintar han bullen som han köpt i kiosken nere vid tunnelbanan.
Stagflation uppstår ur brist och låga räntor. Bara en gång tidigare har industriländerna upplevt detta skräckfenomen. Det var under oljekrisen som varade åren 1973-80.
Oljebrist ledde till stagnerande ekonomier och inflation. Löntagarna krävde kompensation för minskande reallöner och löneökningarna förstärkte inflationen. Fem gånger under 1970- och 80-talen devalverade svenska regeringar kronan för att kompensera företagen för ökade energi- och lönekostnader.
Persson tar en klunk kaffe. Han är intensiv som en 30-åring.
Det dröjde ända in på 90-talet innan vi tog oss ur stagflationens förbannelse och då var det inte tack vare några politiska åtgärder. Krisen ebbade ut av sig själv när ekonomin sakta fann jämvikt.
Persson lutar sig framåt. Det är alldeles tyst i byggnaden. Ingen passerar ute i korridoren på andra sidan glasdörren.
– Inflationen skapade en spekulationsekonomi.
Som i sin tur skapade finanskrisen i början av 1990-talet. Räknar man in kraschen på finansmarknaden upphörde inte krisen som började 1973 förrän efter ett kvarts sekel.
Nu står västvärlden för andra gången inför en allmän stagflation. Alla ekonomer vet det. Alla politiker vet det.
Och vad gör våra ledare?
De lovar mer pengar till väljarna vilket kommer att elda på inflationen.
– 2023 är stagflationen här.
Persson tar en klunk kaffe till.
– Det finns ett enda sätt att bekämpa den. Skapa krismedvetande. Vi får alla sänkt levnadsstandard, säg med tio procent. Om vi accepterar det kan krisen vara över på något år. Inflationen kommer att klinga av och världshandeln finner vägar för att kompensera för den ryska gasen och Ukrainas sädesfält.
Men Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson kommer inte att gå med på sänkta reallöner.
Uppoffringar går emot populismens väsen.
Och bland de andra politikerna finns ingen som törs säga det som måste sägas.
Därför sitter den gamle nationalekonomen Mats Persson i soffan och är orolig. Han skämtar om att han brukade vara avundsjuk på sina kolleger på Riksbanken. De får bra betalt för enkelt arbete. Inte längre. Vad de än gör i det här läget blir det fel.
En upplyst despot skulle kunna strunta i kortsiktig folkvilja och fladdrande opinioner och bestämma att nu sänker alla levnadsstandarden, färre semesterresor, kallare inomhus och räkna inte med någon kompensation.
Problemet är att despoter bara är upplysta en kort tid, i den mån de alls har lyse. Sedan blir de bara despoter.
Demokratin med alla sina svagheter och opportunistiska politiker är fortfarande det bästa verktyget mänskligheten har uppfunnit för att sköta gemensamma angelägenheter.
Demokratin tillåter oss att öppet diskutera den kommande krisen. Vi vet vad som väntar. Vi visste vad som väntade: klimatkrisen är redan här.
Med öppna ögon och upplysta sinnen går vi mot stupet.