Det enda värre än Bokmässan är att inte vara på Bokmässan
När jag står med resväskan i hallen slår det mig:
Det har gått exakt ett år. Ett år sedan jag stod där, i tolv centimeter höga klackar.
Vilket, om vi ska vara ärliga, är det ultimata beviset på att det var min första bokmässa.
Höga pumps. På betonggolv. I fyra dygn. Pah-lease.
En klok kvinna sa en gång att det enda som är värre än att åka till bokmässan är att inte åka till bokmässan.
Jag förstår nu. Jag förstod det inte då, för exakt ett år sedan.
Förlaget som gav ut min debut hade gått i konkurs en dryg vecka tidigare. Tolv centimeter höga klackar är svajiga när du inte har någon att luta dig mot.
Med resväskan i ena handen och nyköpta skor i den andra sätter jag mig på golvet och önskar jag att jag kunde åka tillbaka i tiden, till henne med de höga klackarna.
Hon som konstant höll i en bok under fyra dygn men som aldrig tog en konkret minut för att faktiskt titta på den - njuta av att den var hennes - utan försökte kränga den till höger och vänster, skräckslagen över vad förlagets konkurs skulle innebära för henne som författare.
Så rädd. Så liten. Så ensam.
Nu kunde jag aldrig ta ett snack med henne.
Så hon stod krampaktigt kvar på samma plats, medan tiotusentals människor passerade förbi.
En svala gör ingen sommar, men ett år gör en bokmässa mindre lik Brustna Hjärtans Boulevard.
Ny bokmässa. Ny agent. Nytt förlag. Nya vänner. Nytt lugn.
För tack vare en författarkollega vet jag att ”det är lättare att få vänner på en FBI-konferens än på sin första bokmässa”.
Genom en annan vän vet jag känslan av att gå förbi Camilla Läckbergs jätteköer till ett eget signeringsbord dit ingen kom.
Och via en tredje vet jag att det där med att åka upp på hotellrummet, gråta, sätta på nytt smink och åka ned igen är ganska vanligt.
Men mina vänners gemensamma nämnare är att de åkte dit igen. Och igen.
För det enda som är värre än att genomlida den där första mässan - när du av olika anledningar kan känna dig minst i hela världen - är att aldrig få uppleva den alls.
Jag tittar på de nyköpta skorna och vet att de kommer att bära mig i år.
Jag tittar på resväskan och tänker att den ska fyllas med minnen, inte ängsliga ombyten.
Om du vill vara en del av min packning: Kom och säg hej i monter B 07:40.
Jag är hon med de låga klackarna.