Guillous ungdom var ryssarnas mål
Många undrar vad den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB kunde ha för intresse av den unge journalisten Jan Guillou.
Han själv menar att ryssarna nog ville odla honom för framtiden, utifall han skulle göra karriär på utrikesdepartementet eller så. Tills dess bad de honom om tämligen harmlösa tjänster – det var värvningens första steg – samt pratade politik.
Eftersom de pratade i fem år bör det ha blivit ganska djuplodande samtal.
Den inledande kontakten mellan Guillou och KGB skedde 1967. Tre år tidigare hade den världskommunistiska rörelsen spruckit i två delar, en trogen Sovjetunionen och en Kina.
För första gången sedan revolutionen 1917 var Moskva inte längre världskommunismens självklara centrum. Alla kamrater jorden över hade lyssnat på dem, nu var en kines vid namn Mao intressantare. Bresjnev, Suslov och de andra glädjelösa stenansiktena i Moskva genomled en existentiell kris.
För Sovjetunionen som stat innebar brytningen en maktpolitisk kris. Vilken väg skulle andra socialistiska stater ta? Vilken väg skulle de kommunistiska broderpartierna välja? Supermakten riskerade att förlora stora delar av sitt inflytande i världen.
I Sverige stod plötsligt Vänsterpartiet kommunisterna, i dag heter det bara Vänsterpartiet, för det gamla och gråa. Dess krystade försvar för förtryckarstaten Sovjetunionen väckte förakt och hån hos den radikala ungdomen.
Pigga och glada ungdomar på vänsterkanten gick till maoisterna. Där fanns solidaritetsarbetet med Vietnam och tredje världen, där fanns en ofta naiv men dock tro på en ljusare framtid.
Bäst att inflika att denna beskrivning är partisk. Jag var själv medlem i det maoistiska SKP under några år på 1970-talet.
För ryssarna gällde det att försöka förstå vad som pågick. Den gamla ordningen hade gått i kras. Att i detta läge söka källor bland de radikala ungdomarna bör ha varit självklart.
Jag tror inte att KGB närmade sig Jan Guillou trots att han var ung. Det var ungdomen som gjorde honom intressant.
De politiska samtalen mellan den slipade KGB-mannen och den naive journalisten var inte stationer på vägen: De var målet.