von Wright missade nazismens rätta ansikte
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den berömda finlandssvenska filosofen Georg Henrik von Wright blev känd för en bredare svensk allmänhet i början av 1980-talet då den gamle Tage Erlander hade låtit sig imponeras av den knivskarpa, välskrivna essäsamlingen "Humanismen som livshållning" och började hänvisa till von Wright i yttrande efter yttrande.
Mot slutet av decenniet blev von Wright husgud för alla intellektuella som misstrodde vår USA-inspirerade västerländska livsstil med dess resursslukande konsumism och naiva tro på vetenskapens allsmäktiga förmåga att lösa alla problem mänskligheten åsamkar sig.
von Wright klädde mångas instinktiva oro för vart vår civilisation är på väg i klara välformulerade tankar. I marknadsekonomins och teknikens sammansvetsade lagbundenheter såg han en övermäktig kraft som vältrade fram över humanismens och förnuftets landvinningar och som på sikt hotade driva stora delar av mänskligheten mot kollaps.
I början på 1990-talet gick von Wright ännu ett steg längre i sina dystopiska funderingar, men upplevdes av de flesta av oss som vantrivdes i nyliberalismens pinande västvind som klokheten personifierad.
Emellertid fick von Wright mothugg från en annan internationellt känd finlandssvensk vetenskapsman, nämligen sociologen Erik Allardt. Allardt påpekade att von Wright underskattade de demokratiska samfundens förmåga att till sist ändå lösa sina egna problem.
Allardt betvivlade inte att våra västliga samhällen skulle komma att ha många svåra kriser - kriser som emanerade ur världsomspännande fattigdom, ojämlikhet och naturförstörelse - att kämpa sig igenom. Men han ansåg att von Wright underskattade demokratin.
Jag har inget minne av att von Wright gick i svaromål. Däremot minns jag mycket väl att Erik Allardt förblev mycket ensam på sin kant i debatten. Ingen hade något att säga om demokratin, om demokratins förmåga att avvärja hotande katastrofer, något som blev väldigt uppenbart när man nu äntligen fick syn på vad den kommunistiska diktaturen lämnade efter sig. De flesta ansåg att von Wright tänkte större och djupare än Allardt.
Professor Erik Allardts påpekande tål funderas på i den debatt som på senare tid har blossat upp kring von Wrights och andra stora kulturpersonligheters politiska ställningstaganden före och under andra världskriget. Om det tillåts mig att aningen omformulera Allardts invändning skulle jag säga så här:
Georg Henrik von Wright må vara hur briljant som helst både som logiker och samtidsiakttagare, hans intresse för de stora politiska linjerna i samhällsutvecklingen må vara hur djupt och hur brett som helst - själva fenomenet politik förefaller han stå och alltid ha stått rätt främmande för.
Med begreppet politik menar jag här de processer i samhället som förvandlar idéer till beslut, vilka i sin tur materialiseras i handfasta förändringar i människors verklighet. Politik är en fråga om idéer men också om hur makt brukas och fördelas. Politik är makt i arbete, ett hantverk som levererar nya villkor.
Är man inte intresserad av politik utan bara av de stora linjerna är det lätt hänt att man i sina bedömningar av samtiden lyfter blicken för högt och extrapolerar de skeenden man med det vida perspektivet har fallenhet för att uppfatta medan allt smått, som faktiskt är makten i arbete, förblir oobserverat, vare sig makten är en hänsynslös diktatur eller en ganska flitig och arbetsam demokrati.
När Georg Henrik von Wright i det slutande 1900-talet gör sig till tolk för dystopiska tankegångar med udden riktad uttryckligen mot USA har han fog för mycket av det han säger, och förtjänar den respekt han åtnjuter samtidigt som man måste konstatera att hans bristande intresse för politik på vissa punkter gör honom blind.
Samma sak kan faktiskt sägas om de ståndpunkter han intog under andra världskriget. Att känna stort obehag för kommunismen samt tycka illa om det imperialistiska England är inte orimligt. Vad han inte såg var makten i arbete:
Demokratin i Storbritannien och nazismens rätta ansikte i Tyskland.