Nu är det hög tid för de skrevande männen att öppna sina plånböcker
Orättvisor kan vara svåra att beskriva. De kan också vara mycket enkla. Som det här fotografiet.
Det föreställer Europas mäktigaste fotbollspampar. En korvfest av betydande mått: Sexton svartklädda gubbar i den övre medelåldern. På den främre raden skrevar herrarna så brett att det finns skäl att misstänka ett epidemiskt utbrott av pung- klåda. Bredast skrevar han med störst makt, ordföranden Michael Platini.
Näst längst till höger sitter Karen Espelund. Den 54-åriga norskan är inte bara den enda kvinnan i Uefas exekutiva kommitté. Hon är den första. Någonsin.
Hennes ben är korsade.
Ojämlikheten mellan herr- och damfotboll är så stor att den kan diskuteras på alla nivåer. Träningstider, skostorlekar, mediebevakning.
Men damfotbollens viktigaste strid sker inom ramarna för det här fotografiet.
Den handlar om kronor och ören.
Förra hösten spelade två svenska lag i Champions League, från samma stad dessutom. Malmö FF:s herrar kom sist i sin grupp men kunde inkassera 170 miljoner i tv-pengar och deltagande- bonus. FC Rosengårds damer gick till kvartsfinal men tvingades be kommunen om pengar för att ens ha råd att åka dit.
Vinnaren på damsidan får 300 000 euro. Det är sex promille av den vinnarbonus på 50 miljoner euro som gubbarna på fotografiet bestämt att Uefa ska betala ut på herrsidan.
FC Rosengårds stjärna Therese Sjögran sa i en intervju att hon i framtiden hoppas att damerna ska få åtminstone en procent.
Att det vore rimligt.
När flera skribenter nu inför VM i Kanada hyllat den fattiga damfotbollen som en sund antites till herrsidans mångmiljoncirkus tänker jag på Sjögrans vädjan.
Hur de där idealiserade amatöridealen bara bekräftar den rådande ordningen: herrfotbollen som vår tids gladiatorspel, damfotbollen som en snäll gräsrotsrörelse.
I sin omtalade debattbok ”Det riktiga landslaget” slår Moa Svahn fast att hon har tröttnat på att vara rimlig.
Det är helt rätt. Ramarna för vad som anses rimligt inom den moderna fotbolls- industrin måste sprängas, om- formuleras. Krav måste ställas. Drömmen ska inte vara en procent. Varför inte tjugo procent?
Det är inte så osannolikt som det låter. Uefa och Fifa reglerar redan allt från klubbarnas bokslut till hur många hemfostrade spelare som ska få plats i trupperna. Allt utifrån vad som anses gynna sporten.
Att Uefa inte redan investerar stort i damfotbollen kan inte förklaras med något annat än fotografiet ovan.
Hade det inte varit för att Uefas exekutiva kommitté till sexton sjuttondelar består av skrevande män i kostym hade de förstås redan sett potentialen. Ingen idrottsrörelse i världen växer snabbare än vad damfotbollen gör just nu. Potentialen är enorm. Damerna är europeisk fotbolls sista outnyttjade resurs.
Till gubbarna på fotografiet finns därmed bara en rimlig sak att säga:
Stäng igen benen och öppna plånboken.
För övrigt ...
... hade filmen ”United passions” premiär häromdagen. Fifas egenproducerade superpekoral (där Tim Roth spelar Sepp Blatter) kostade 200 miljoner kronor att producera. Nu rapporteras den ha lockat hela två (2) besökare till den första visningen. Heja.