Kassörskan säger hej men han ser inte
Många tror att det handlar om pengar eller politik, men det är i det dagliga samspelet mellan medborgarna som kvaliteten på ett samhälle avgörs.
Hur vi uppför oss mot varandra. Eller inte.
Kommer att tänka på detta när jag står i kön i mataffären och får bekräftelse på en värdeförskjutning som tidigare mest anats. Framför mig står en kille i 25-årsåldern som ser helt normal ut. Han lägger helt normala varor på bandet och det är möjligt att han anstränger sig för att vrida streckkoden i rätt riktning.
Kassörskan säger hej och ler mot killen. Kanske går det på rutin, men hon gör det.
Killen varken ser eller hör. Musiken sipprar ur hörlurarna. Det låter som standarddunka. Ots-ots-ots. Han stoppar in kreditkortet och knappar in sin kod. Fixerar blicken mot displayen.
Trycker OK. Börjar packa ner varorna i kassen. Kassörskan frågar om han vill ha kvittot men får inget svar från killen som just genomfört en transaktion utan att bevärdiga kassörskan varken en blick eller ett ord. Han har handlat av en maskin, inte en människa.
Jag tittar på kassörskan. Hon ser härdad ut. Det är inte första gången hon blir osynliggjord, förminskad. Det händer dagligen.
Det kan vara så att killen i kassalinjen har en dålig dag, men jag tycker man allt oftare ser tecknen på hur samhället går från en gemensam angelägenhet till en nyegoistisk kapprustning.
Särskilt tydligt är det i frontlinjen, bland människor som arbetar i den så kallade servicesektorn. De som städar, packar, öppnar, svarar, levererar, tvättar, lagar och avlastar. De som inte längre kallas tjänstefolk, men som i allt högre grad behandlas som det.
Snabbköpskassörskan. Eller tjejen i kundtjänsten på byggvaruhuset där min gode vän, den medelålders psykologen, kliver in för att byta en böj till ett avloppsrör (från 30° till 45° graders böj på muffen).
Han går fram till disken och i ett plötsligt infall lyfter han plaströret till munnen och säger med konstlad röst: ”God dag, jag vill byta detta rör!”.
Tjejen bakom disken kan inte sluta skratta. Till slut kvider hon fram: ”Tack, du räddade min dag”.
Samhällets splittring pågår konstant. Vi behöver inte påskynda den genom att behandla varandra som skit. Bättre då att göra motstånd. Att prata genom avloppsrör är en lika god start som något annat.