Känslor och sorg kan inte bortrationa- liseras
Det finns inget som anses så pinsamt som offentliga känsloutbrott. Inte kan man sitta och gråta på bussen, eller storskratta.
Självklart ska det inte heller gås omkring och jublas offentligt hur som helst, såvida det inte handlar om en sporthändelse.
Eventuell sorg ska skötas hemma på kammaren, möjligtvis kan den sörjande visa sig ute om man är stoisk och kan bita ihop. Sorg och svårigheter har nämligen en sorts smitta omkring sig. Folk vet inte hur de ska reagera, de är rädda för att tränga sig på, kanske stör de. Eller så handlar det om att det är så besvärligt när folk inte fungerar som de ska.
Men mitt i denna återhållsamhet så sker det saker som är större än det egna inlärda beteendet. Anna Lindhs död var en sådan händelse. Plötsligt grät folk offentligt. Det fanns en uppriktighet i denna sorg som sällan skådats förr. Okända började prata med varandra, både om det som hänt och sina egna känslor. Det var som om det fanns ett uppdämt behov att få sörja.
Självklart ska sådant inte passera ostraffat.
Före detta pressombudsmannen Per Anders Jigenius klagar i en debattartikel i DN över hur mordet på Anna Lindh givit upphov till en medieregisserad landssorg. Han drar paralleller till prinsessan Diana och kallar vår före detta utrikesminister för folkhemsprinsessa.
Men vad är det för fel med att vara ledsen?
Är vi Terminator-kopior eller människor? Alla som tror att man kan undgå sorg och död kan ju räcka upp en hand och bereda sig på en stor överraskning.
Jo, jag vet, man ska vara rationell och behärskad. Men känslor, sorg och saknad låter sig inte stängas inne och bortrationaliseras. Hur olönsamma de än är.
En annan sak som är svår att begripa är varför det alltid är finare att vara kritisk än positiv. En kritisk person anses ha intrigitet, hon eller han behöver inte ens någon motivering till det som ogillas utan det räcker med en sur kommentar. Cool, ball och kritisk ska människan vara. Snacka gärna skit om din omgivning också. Det ger alltid snabba poäng.
Att hylla någon är däremot fjolligt och osjälvständigt. Att ge beröm betyder att man går i någons ledband och är en rövslickare som är ute efter några fördelar. Jag menar – inte kan man ränna runt och vara glad och tycka att folk är duktiga. Det kan ju sprida sig.
Finns det någon mer än jag som anser detta bisarrt? Spontana och uppriktiga känslor ska döljas. Skitsnackare och neggpellar premieras, och folk som ger beröm och försöker ta hand om och stödja sin omgivning anses vara suspekta.
Är det verkligen meningen att det ska vara så här? Självklart inte.
Så nästa gång gnällspikarna börjar hamra sin klagosång, slå ett slag mot de psykiska nedskräparna. Be om alternativ. Ifrågasätt skitsnacket. Fråga: Hur vet du det?
Vägra köpa myten om den rationella producenten. Vi är alla bräckliga människor med fel och brister. Varken mer eller mindre.
Och det är helt okej.