Det klingar än för ringaren i Notre Dame
Påsken är en helg med choklad, i synnerhet i Frankrike där barnen tror att då kyrkklockorna klämtar i morgon bitti så strör de chokladägg över Frankrike.
Därför utbryter den morgonen ett frenetiskt chokladletande i alla franska hem och trädgårdar. Miljontals grant inslagna chokladägg konsumeras dessa dagar.
I år klämtar klockorna i Notre Dame i Paris högre och mer klangfullt än någonsin för i år firar Notre Dame sitt 850-årsjubileum och klockorna är nya – den största klockan Emmanuel väger 13 ton och hissades upp häromdagen inför en publik på många tusen jublande människor. Den nya Emmanuel kördes i procession från gjuteriet i Normandie genom hela Paris med poliseskort.
Notre Dame, som ligger på ön La Cité mitt i Paris, är som ett enormt smyckeskrin fyllt med Frankrikes och Paris historia.
Katedralen är Frankrikes nollpunkt. Härifrån räknas alla avstånd till Paris. Kyrkan har legat i händelsernas centrum sedan tidig medeltid. Dit har människor gått i helg och vardag. Där har parisarna samlats i mer än 800 år för att hukande av skräck under krig och pestepidemier be Herren om hjälp och dit har de gått för att tacka för fred och försoning eller fira triumf och segrar med Te Deum.
Allt som hänt i politik och samhälle har speglats i kyrkans inre och yttre. Under tider av religiös fanatism har bildstormare huggit sönder statyerna på kyrkans fasad. Under den franska revolutionen, då religionen avskaffades, var kyrkan ”Förnuftets tempel”. Då halshöggs Israels kungar som står staty ovanför portarna. Under flera hundra år var platsen framför kyrkan fylld med byggnader och smala gränder.
I Notre Dame har storstilade bröllop firats och här har hållits begravningsmässor för nationens stora kvinnor och män, senaste var för president Francois Mitterrand. Här krönte sig Napoleon till kejsare.
Världens största sångare och musiker har sjungit och spelat under valven. Ett av de vackraste ögonblicken var för något år sedan, då en svensk Lucia och Adolf Fredriks musikklasser från Stockholm sjungande på svenska och med fladdrande ljus i händerna skred in i katedralen och deras rena klara stämmor fyllde det väldiga kyrkorummet. Jag lovar att inte ett öga var torrt, i alla fall inga svenska ögon.
Man behöver inte ha mycket fantasi för att föreställa sig hur folk under seklernas gång kommit till Notre Dame klädda i medeltida koltar, i 1660-talets höga stövlar och spetsprydda kragar och långa barockperuker eller i 1700-talets vitpudrade peruker och vida kjolar för att glida över i 1800-talets tillknäppta, svartklädda mundering.
Otaliga romaner och filmer utspelas i och omkring katedralen, den mest kända är väl Victor Hugos ”Ringaren i Notre Dame”, där hans puckelryggiga Quasimodo blir förälskad i den vackra Esmeralda och klättrar över statyerna i kyrkans torn.
Svenskar har strömmat hit i alla tider. Under medeltiden var Paris det närmaste universitetet för svenska herremanssöner. De var så många på 1200-talet att det redan då fanns tre svenska studenthem i den franska huvudstaden. Sedan kom under sekel efter sekel författare, konsthantverkare, arkitekter, vetenskapsmän och militärer.
Ända fram till 1800-talet ingick det i utbildningen för tusentals svenskar att ha bott en period i Paris. Alla passerade någon gång genom Notre Dame: drottning Kristina, Carl von Linné, Strindberg, Carl Larsson, Ivar Lo Johansson.
I vår tid är Notre Dame Paris och Frankrikes mest besökta turistsevärdhet med mer än 13 miljoner besökare varje år, mer än Eiffeltornet och Mona Lisas Louvre. Sekel efter sekel har kyrkan byggts på, förbättrats, förskönats, putsats och fejats. Statyerna har lagats. De halshuggna har fått nya huvuden. En levande katedral blir aldrig färdig.
I påsk kommer fler människor än någonsin till Notre Dame bara för att få höra de nya klockorna, först den väldiga Emmanuel sedan de åtta andra. Man behöver inte vara religiös för att gripas av upplevelsen, ljudet av 850 år av historia som dånar ut över Seinefloden.
