Det är svårt att ta emot främlingar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-05-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Får man säga att invandringen är ett problem i Sverige om det är så att man tycker det?
Nej, det får man inte, hävdade i söndagens tv-program Agenda den danska ministern Pia Kjaersgaard, som påstod att svenskarna sopar allt sådant under mattan.
Aftonbladets chefredaktör Helle Klein höll inte med om att någonting sopas under mattan. Men det betydde inte att hon gillade formuleringar som talade om invandringen som ett problem. I stället skulle man tala om det mångkulturella samhället: det är stötestenarna på vägen mot det mångkulturella samhället vi ska diskutera, vilket också sker, menade Klein.
Jag har full förståelse för Helle Kleins debattstrategi, den har mycket som talar för sig: om de problem som faktiskt uppträder i invandrartäta samhällen beskrivs i termer av integrationssvårigheter i ett yrvaket samhälle, pekar vi inte ut invandrarna som roten till det onda utan i högre grad oss själva eller själva mötet mellan vår kultur och andras. Detta borgar för en sakligare och anständigare debatt än den som brukar välla fram när invandrarna stämplas som problemet.
När väl detta är sagt kan jag inte låta bli att fortsätta att vrida och vända på detta med vad som sägs och vad som får sägas om invandringen, invandrarna och flyktingarna i Sverige. Det är nämligen två saker som bekymrar mig:
För det första att jag inte riktigt kan värja mig för tanken att viss typ av invandring faktiskt är ett problem i sig. Den är det för invandrarna själva, den är det för mottagarländerna runt om i Europa.
För det andra, om ursprungsbefolkningen i någon invandrartät förort upplever att de med ökande invandring har fått spänningar i samhället som de har svårt att stå ut med, ska vi då säga "sch, sch, sch" ifall de ur sitt hjärtas djup utbrister att de tycker att invandrarna är ett problem?
För att börja med den senare frågeställningen så påminner jag mig ett litet djärvt reportage i Dagens Nyheter för ett tag sedan: en städad ung man från en förort till Stockholm, politiskt bevandrad, son till aktiva socialdemokrater, berättade stillsamt att det hade varit tröttsamt, ohyggligt tröttsamt, att som svensk växa upp i en miljö dominerad av invandrarpojkar som drog runt i gäng, stundom skrävlande, stundom hotande, ständigt krävande "respekt". Han kunde inte låta bli att tycka att invandrarna var ett problem och att invandringspolitiken hade gått snett.
Detta måste pojken naturligtvis få uttrycka så som han upplevde det utan att vi som åsiktspoliser kommer farande och säger "nej, nej, det är inte främlingarna som är problemet, det är vi som inte tar hand om dem på rätt sätt!"
Och nu är jag framme vid den bekymrade fundering jag nämnde först: utvandring och invandring i sig är ofta ett problem när människor av olika skäl känner sig tvingade att lämna sina hemtrakter och söka sin lycka långt bort.
Det är ingen nåd att stilla bedja om att komma till Sverige och leva på bidrag medan allt välbekant och allt som hört livet till försvinner i förflutenhetens dunkla fjärran. Människor tror ofta att de har en hel del att vinna på att försöka ta sig till ett land mer välmående än deras eget, men de blir ofta bittert besvikna, inte bara för att mottagandet kanske inte har blivit vad de drömt om utan därför att det är svårt att vara främling och att anpassa sig till något totalt annorlunda.
Vidare: det är svårt att ta emot främlingar, särskilt om man är del av en så homogen kultur som den svenska. Men även i mer heterogena samhällen har människor svårigheter och det beror på att vi människor djupt inom oss gömmer revirbeteende precis som alla andra djur. Att vi sedan är kulturvarelser som byggt en komplex civilisation inom vars ram revirbeteendet har pressats tillbaka till förmån för andlig och fysisk rörlighet, betyder inte att ryggmärgsreaktionen är utslagen, att den inte kan provoceras fram.
Jag är inte säker på att vi helt ska bannlysa argumentet att invandringen är ett problem för oss och för andra länder inom EU. Kanske ska vi ta i den riktigt heta potatisen och medge att invandring är behäftad med många problem men att lösningen på dessa problem inte är stängda gränser och järnhårda regler, därför att vi som civiliserade varelser i längden skulle vantrivas i ett inhumant samfund.