Robinson otäck mental pornografi
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
För två lördagar sedan bestämde jag mig för att datera upp mitt tidsmedvetande och slog mig ned framför tv:n för att beskåda mitt livs första Robinson-program.
Det råkade vara ett ganska sympatiskt avsnitt i vilket de återstående fem expeditionsdeltagarna fick besök av sina närmaste anhöriga - partners respektive en mamma. Alla var rörande lyckliga över denna plötsligt uppdykande påminnelse om sin normala tillvaro och hemlängtan högg klorna i de flesta.
Mest tilltalande bland de för mig dittills okända personerna fann jag Nemah och Leif. Nemah verkade tapper och Leif föreföll norrländskt rakt på sak och öppen - rejäl helt enkelt. Han var rätt gullig när han överraskande satt där med förlovningsring på fingret och tårar av lycka i ögonen.
Fast blicken han växlade med sina kompisar, för att inte säga medsammansvurna, när Nemah röstades ut var obehaglig: tillfredsställelse, hemligt samförstånd och genans kämpade om herraväldet. Själv blev jag nästan chockad över hur otäckt detta tv-program är - ett program som samlar någon miljon tittare varje lördag. Det tedde sig otäckt därför att det till sin idé bygger på exploatering av destruktiva sidor i den mänskliga naturen.
Förra lördagen fick vi en uppvisning i hur lågt människor sjunker när spelreglerna i det samfund de ingår i stimulerar just sjunkandet. Just den sympatiske Leif brakade igenom sin sociala uppfostrans trossbotten och uppträdde fullkomligt oresonabelt när en tävling han ledde måste göras om. Hans tre kompisar föreföll å andra sidan mer än lovligt belåtna när de kunde skumma av besvikelse över Leif och rösta ut honom med gott samvete.
Tävlingsledarna hade kommit på ett fiffigt sätt att testa en Robinson-aspirants moraliska motståndskraft. I ett tävlingsmoment hade det gjorts möjligt för bara en deltagare att korrekt utföra det som begärdes, de andra tre råkade ut för fel i rekvisitan som gjorde att de misslyckades. Den rätt utrustade ledde följaktligen stort när tävlingen avbröts för att något var på tok med de andra tre.
Herrarna fick rösta om huruvida tävlingen skulle göras om eller inte. Det var här Leif trillade dit. Det var han som hade fått användbara grejer och det var han som ledde. Följaktligen röstade han emot att tävlingen skulle tas om.
Nu blev han förstås ensam om denna uppfattning. Tävlingen gick i repris och det var inte Leif som vann. På frågan hur han kunde anse att ingen omstart behövdes svarade han enkelt och osminkat: Jag ledde ju!
Leif var - precis som alla andra - besatt av att vinna och därmed i praktiken säkra sin plats i den sista Robinson-omgången. Han såg segern hägra när killarna runt omkring honom en efter en misslyckades med sin uppgift och hans upphettade skalle var fullkomligt oemottaglig för fakta, för att han ledde på falska premisser och en eventuell seger hade varit i grunden ojust.
Jag misstänker att hela begreppsparet rättvist eller orättvist för länge sedan hade utplånats ur Leifs skalle - och säkert inte bara ur hans. De
andras moral sattes inte på prov eftersom deras rop på rättvisa i hög grad motiverades av att rättvisan gynnade dem själva.
Jag är förhållandevis säker på att denne Leif aldrig under normala förhållanden hade vidhållit ett resonemang där han krävde att fullt ut få tillgodogöra sig något han vunnit på ett fullkomligt orättmätigt sätt. Men i en grupp där samvarons yttersta syfte och princip är självhävdelse och utstötning - öga för öga, tand för tand - perverteras moralen eller de grundläggande föreställningarna om rätt och fel som vi normalt bär som reflexer inom oss och som samvaron i ett samhälle bygger på. Gränser överskrids som man i vanliga fall självklart stannar upp inför.
Vill man vara välvillig mot Robinson kan man säga att det lär oss något om hur tunn civilisationens etiska fernissa är över människans personlighet och att det är förmätet av var och en av oss att inför bestialiteter i fjärran länder hävda att "så där skulle vi aldrig bära oss åt".
Hur vi i olika lägen bär oss åt vet vi först när vi är där.
Personligen är jag inte säker på att Expedition Robinson har den pedagogiska funktionen. I stället är jag rädd för att den kan fungera som ett slags mental pornografi. Åskådaren ser gränser överskridas och lockas av möjligheten.