Det finns ingen ursäkt för att jag slog min mor
En gång för kanske fyrtio
år sedan gjorde jag mig skyldig till något förfärligt. Jag slog min mor.
Möjligen är ordet slag inte helt korrekt. Snarare stötte jag henne hårt och häftigt i bröstet för att hindra henne från att stiga över tröskeln till mitt rum. Jag var cirka tjugo år gammal, hon var mellan femtiofem och sextio.
Min mor blev överraskad av mitt utfall, tappade balansen och ramlade bakåt så att hon slog huvudet i en vägg bakom sig. Hon segnade ned medvetslös.
Mamma vaknade inom loppet av en minut. Jag hjälpte henne upp och vi föll båda gråtande
i varandras armar. Hon förlät mig omedelbart. Hon hade lätt att förlåta.
Den där minuten då mamma låg med halvöppna ögon på golvet i korridoren utanför mitt rum i vår våning i Helsingfors är nog den längsta och mest fruktansvärda i mitt liv. Det känner jag fortfarande, ett helt liv efteråt när jag skriver detta och mamma är död sedan fjorton år.
Episoden kom för mig på nytt i lördags när jag såg Lars Westmans tv-film om kärleken. I en intensiv scen talar han med sin förra hustru Gudrun Schyman om den gången då han slog henne. De uppfattar situationen mycket olika.
Hon konstaterar att de båda ingår i en ond struktur i samhället, en maktstruktur som mynnar ut i att män misshandlar sina kvinnor. Gudrun ville vara den hon var, en samhällsengagerad, målmedveten kvinna som hade sin huvudsakliga livsgärning utanför hemmet. Maken Lasse klarade inte det, ville stänga in henne i en mer traditionell kvinnoroll.
Kontroverserna avlöste varandra. Till sist fick Gudrun spö.
Lars Westman har svårt att känna igen den här situationen. Han medgav att han hade slagit sin hustru en gång. En enda gång hade han slagit, inte hårt men visst, slaget gick inte att förneka. Scenen var kaotisk. Alkohol fanns med i bilden på ömse håll. De hade legat på golvet, skulle älska" Så urartade något.
Programledaren Christoffer Barnekow påpekar helt korrekt att det inte finns några ursäkter för att slå en kvinna. Inga som helst. Det tillstår Lars Westman men han känner sig ändå orättvist utpekad som hustrumisshandlare - en i raden, en i strukturen.
Det finns ingen ursäkt för en vuxen dotter att slå sin mor. Sådant gör man inte.
Det var en mycket kaotisk scen. Klockan var långt över midnatt. Jag hade kommit hem från en av min tidiga ungdoms få träffar med en kille. Den hade avlöpt totalt åt helvete.
Mina föräldrar hade haft fest och pappa hade fortsatt någon annanstans. Mamma var ensam, vaken, på dåligt humör och inte helt nykter. Hon får för sig att
pika mig för mitt korta hår och min bristande kvinnlighet, går efter mig och anmärker på detaljer i min klädsel - mamma
hade god smak.
Jag minns hur ursinnet kändes. Det var bokstavligen som en röd dimma för ögonen, en svindel och en okontrollerad fysisk eruption som nog bottnar i vredens vanmakt.
Det finns som sagt var ingen ursäkt för det jag gjorde. Men inte ens i ljuset av att jag faktiskt gjorde det går jag med på att betraktas som exempel på det våld mellan yngre och äldre familjemedlemmar som förekommer i samhället.
Saken var helt enkelt den att min mor sårade mig medvetet, gav sig på mig på den punkt där min identitet och självkänsla var som bräckligast. Fortsatte med viss envishet när jag gick undan. Så rann sinnet på mig, tyvärr.
Jag vet att det finns systematisk kvinnomisshandel i vårt samhälle, misshandel som syftar till kontroll med hjälp av terror. Men bara för att detta finns är inte varje slag som utdelas av en man mot en kvinna utslag av just det.
Varför Lars Westman slog Gudrun Schyman blev aldrig klarlagt i tv-filmen. Men jag tror inte att Lars Westman är en slående djävul och inte att Gudrun Schyman är en ängel som inte vet hur man ens stavar till provokation.
Män får inte slå kvinnor, vuxna barn får inte slå sina föräldrar. Inte ens fast vederbörande "tigger om stryk". Men när det olyckligtvis ändå sker kan inte allt ses i termer av strukturer där en bär all skuld och den andra är bara offer.
Offer bär också skuld ibland. Så komplicerat är det mänskliga samspelet.Jag tror inte att Lars Westman är en slående djävul och inte att
Gudrun
Schyman är en ängel.