Förbannelsen vilar tungt över detta tragiska brott
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Fallet med de båda styckmordsåtalade läkarna - allmänläkaren och obducenten - kommer säkert att tillhöra den svenska rättshistoriens dunklaste brottmål någonsin.
Hur många gånger frågorna än ställs om hur den 27-åriga prostituerade kvinnan dog och om vem som styckade hennes kropp någon gång på försommaren 1984 så ska det närmast ett underverk till för att vi numera ska få veta sanningen.
Var det de två huvudmisstänkta som både friades och fälldes för brottet vid olika rättegångar, var det måhända bara en av dem eller ingendera?
Tre rättsprocesser och till dags dato tre ambitiösa bokstudier har inte bringat någon klarhet i frågeställningarna. En sak tillåter jag mig dock att vara säker på.
Något var lurt i svenskt rättsväsende vid tiden för detta drama. Misstag travades på misstag från förundersökning över rättegångar till domar och vad man nu har anledning att undra är om detta rättsväsende i efterhand är kapabelt att ta itu med det som gick snett i denna förbannelsens process.
Inom en snar framtid ska Regeringsrätten ge svar på professor Anders Agells resningsansökan mot kammarrättens dom 1991 enligt vilken de båda läkarna fråntogs sina legitimationer eftersom de ansågs överbevisade om att ha styckat den döda kvinnans kropp.
Efter att noggrant ha läst underlaget för ansökan som professor Agell har lämnat in i egenskap av ombud för de båda läkarna och därtill plöjt journalisten Lars Borgnäs studie "Sanningen är en sällsynt gäst" vill jag säga så här:
I skuldfrågan är jag inte lika säker som professor Agell på att båda läkarna är oskyldiga till styckningen av den tjugosjuåriga C. Däremot är jag helt enig med honom om att målet dömdes fel, först två gånger i Stockholms tingsrätt och därefter i kammarrätten. Eller för att uttrycka det enkelt: Skyldiga eller icke - inga odiskutabla bevis för läkarnas skuld har presenterats och då borde de ha frikänts.
Professor Anders Agell hävdar och argumenterar väl för sin ståndpunkt: Förundersökningen i detta brottmål är inte bara bristfällig utan också regelvidrigt genomförd med påföljden att indiciematerialet är juridiskt ogiltigt.
Det är framför allt vittnenas identifikationer av de båda läkarna i olika komprometterande förehavanden som ter sig skandalöst svaga, särskilt som det kanske mest avgörande indiciet,
"fotohandlarparets" identifikation är framtagen på ett sätt som strider mot alla rättsregler. Men även andra utpekanden ter sig efter Agells genomgång diskutabla eller i varje fall inte invändningsfria.
Agell stöder sig i sina resonemang i stor utsträckning på författaren Per Lindebergs uppmärksammade bok "Döden är en man" men han har själv kontrollforskat i Lindebergs källor och i annat material.
Styckmordsmålet vore dock inte styckmordsmålet om det inte hade gått en del troll även i det material som Agell och alla andra som vill fria läkarna åberopar.
Agell med flera anser det klarlagt att C levde efter annandag pingst 1984, den dag kvinnan senast måste ha styckats för att läkarna i teorin och praktiken skulle kunna vara skyldiga till styckningen.
När förundersökningen öppnades på nytt 1999 gjorde den nye undersökningsledaren stor affär av att det nu var fastslaget att C levde efter pingst, vilket automatiskt friar läkarna.
Lars Borgnäs, som lanserar en helt ny teori om mordet, mördaren och läkarnas eventuella inblandning, visar att detta inte kan anses vara fastslaget. Vittnesuppgifterna är osäkra och även den nye undersökningsledaren "bättrade på" sitt indiciematerial genom att låta fantasin skena. I referatet av ett vittnesförhör lade han till meningar som aldrig yttrats och i den tekniska bevisningen åberopade han slutsatser som han aldrig hade kontrollerat och som var felaktiga, allt i syfte att bevisa att C levde efter det datum för styckningen som gjorde läkarna till möjliga gärningsmän.
Förbannelsen förefaller att vila tung över detta snart 20 år gamla brott vars utredning har tenderat att bli lika tragisk som själva brottet. För att häva den förbannelsen borde svenskt rättsväsende vara kapabelt att föranstalta om en ny grundlig genomgång inför domstol.