Ett rop på hjälp från lyckokaksfabriken
Lena Sundström om det hemliga slaveriet
Vi satt och knaprade ”Fortune cookies” häromkvällen. Som vanligt var det klyschfest. ”Someone will turn the charm on you next week” och ”Your next holiday will be full of happiness”.
Kolla vad jag fick, sa plötsligt en av polarna. Höll upp en lapp.
”Help, I´m locked in a fortune cookie factory”.
Det kändes som att få flaskpost från Söderhavet. En stackars arbetare instängd i en lyckokaksfabrik, tvingad att skriva sockersöta idiotprylar dagarna i ända. Och nu hade vederbörande smugglat ut ett desperat nödrop på hjälp.
Jag vet inte om ni har sett dokumentären ”The Yesmen”. Mike jobbar på dataspelsföretaget som gör Simsspelen och programmerar spelet så att alla muskelmän går klädda i badbyxor och hånglar upp varandra på gatorna varje gång det blir fredagen den 13. Andy byter ut datachips i Barbies mot datachips i soldatdockan G.I. Joe inför jul.
När flickorna packar upp en Barbiedocka säger den ”Mannar, beskjut Cobrajeten med maximal eldkraft” och ”Döda män ljuger inte”, och när pojkarna packar upp en G.I. Joe säger den ”Jag älskar att shoppa med dig.”
Mike och Andy startar sedan projektet ”the Yesmen” tillsammans som syftar till något som de kallar ”identitetskorrigering”. Genom att skapa sajten www.gatt.org (GATT är ett av World Trade Organization’s huvudavtal) förväxlas deras hemsida med WTO:s och de får föredragsförfrågningar från hela världen. Välklädda och utrustade med powerpointpresentationer reser de runt som WTO-representanter under påhittade namn som Granwyth Hulatberi och Hank Hardy Unruh.
Hank Hardy Unruh talar till exempel på en konferens i Tammerfors under rubriken ”Textiles of the future” där han förklarar varför WTO är negativa till slaveri. Betänk om slavar fortfarande fanns och var lätta att äga. Vad skulle det inte kosta att hålla en slav i Tammerfors? Bara en finsk kostym kostar 50 dollar. Boendet är dyrt. Säg däremot att slaven får stanna i sitt hemland, till exempel Gabon. 50 dollar kan ge slaven kläder livet ut. Sjukvård är billigt. Barn kan anställas. Ett skjul kostar inte så mycket. Det är också bra för slavarna att de stannar kvar i sin hemmiljö så att de slipper hemlängtan och rasism.
Hank Hardy Unruh avslutar föredraget med att slita av sig kostymen för att visa hur företagsledarna kan styra sina arbetare från huvudkontoret. Ståendes i en gulddräkt med en jättelik fallos som blåser upp sig själv demonstrerar han hur man kan se en sweatshop i realtid på en dataskärm som är inbyggd längst ut på ollonet.
Så vad gör folk? Sneglar de skeptiskt på grannen bredvid? Nej. De lyssnar och applåderar. Som robotar. Inga frågor. Bara ”Tack mr Unruh för denna mycket intressanta presentation”. Sedan är det nästa talare. I tidningen dagen efter står det att WTO:s talare pratade om att fjärrstyra arbetare med elektriska impulser.
Egentligen är det inte så konstigt. Egentligen är det konstigare att vi inte hittar utsmugglade lappar oftare. Överallt sitter det människor som producerar skitklyschor eller skitnyheter eller skitlagar – utan att smuggla ut ett ”Hjälp, jag är instängd i ett skitsystem”-meddelande. För att inte tala om alla människor som sitter och producerar varor till oss över hela världen.
”Hej! Jag är en kinesisk flicka som brännskadade mig på 200-gradig plast när jag gjorde din lågprisleksaksbil efter att ha arbetat i 22 timmar i sträck 7 dagar i veckan.”
Eller ta all den granit som finns i Hammarby sjöstad. I boken ”Sjukt billigt” kan man läsa om hur den har slipats i Kina eftersom beställaren är verklighetens Hank Hardy Unruh (utan gulddräkt och tv-ollon). Kinesiska slavar kan bo i ett skjul, de kan slipa sten utan skydd, och när de sedan insjuknar i den dödliga sjukdomen ”stendammslunga” avlider de i sina hembyar utan att förstå vad som har hänt.
Den som hittar en lapp i Hammarby sjöstad kan väl ringa mig.