Tioåringens undran förändrade min värld
Tjejen var kanske tio år, med allvarlig min och välborstat hår. Hon hade redan frågat vad boken handlade om och nu kom följdfrågan:
”Vad har du tänkt dig för målgrupp för den här boken?”
Att signera böcker är kul och inte det minsta nervöst. Man upptäcker snart att det snarare är de som kommer fram och vill ha en hälsning till Bosse eller Inger, som är nervösa.
Eller åtminstone på sin vakt. Som om alla som har klämt ur sig en bok måste antas vara en aning eljest, för att tala norrländska, och följaktligen kan hitta på vad som helst. Men den här tjejen var uppenbarligen oförskräckt.
Hennes målgrupp för stunden var tydlig och bestod av mig.
Jag minns inte ens vad jag hasplade fram, men frågan blev kvar. Kanske läser jag in för mycket i den, kanske var det en uppgift någon ambitiös fröken hittat på, men ordet boade så obekymrat i tjejens barnamun: ”målgrupp”.
Det finns en hel föreställningsvärld bakom ett sådant ord. En värld av strategier, projekt, mätbara framgångar och lika plågsamt mätbara misslyckanden. En värld av beslutsam rörelse mot väldefinierade mål. En värld utan plats för mentalt lösdriveri. Möjligen med väl avgränsade ytor för att utveckla ”kreativt tänkande” i relativ frihet. Ungefär som rastgårdar för hundar.
Då och då, nu när man inte längre är så ung att man vet hur allt ligger till, händer det att någon säger något som förändrar världen. Inte så att allting vänds i sin motsats och fundamenten rämnar från kant till kant. Mer som en justerad kameravinkel, eller ett försynt byte av berättarröst. Det här var ett sådant tillfälle.
På väg hem var säkert allting precis som på väg dit, men överallt syntes målmedvetenheten. Och då var det ändå söndagseftermiddag. I bilarnas snabba filbyten och mobiltelefonernas öronsnäckor. I GI-gångarnas blanka, kroppsnära långkalsonger. I de tjocka kalendrarna på lattebarernas småbord.
I de skuldmedvetna blickarna hos de uppenbart mållösa ölsörplarna i de halvtomma pubarna.
De flesta av dödsynderna går numera att bära, utan att vi ådrar oss några större belastningsskador. En del av synderna har nästan blivit dygder.
Skammen reserverar vi för de stackare som inte lärt sig att vara målsökande.
Det är inte längre resan som är mödan värd.