Äntligen stod kungen vid Guldbron
Aftonbladets Oisín Cantwell tillbringade våren med att flanera runt i Stockholm i virusets tid med reporterblocket i fickan.
Bingohallar, vandrarhem, kyrkogårdar – möten med människor och deras liv.
Betraktelserna blev lästa, uppskattade och uppmärksammade. Kanske för att vi behövde fler berättelser än Anders Tegnells stränga förmaningar och politikernas grälande.
I några texter denna höst återvänder Cantwell till platser han besökte.
Här är den första.
H.M. Konung Carl XVI Gustaf, hertig av Jämtland, såg ut att vara på gott humör.
Så är det inte heller varje dag statschefen får äran att inviga någonting så tjusigt, eller om det nu är vulgärt, som en bro målad i guld.
Men nu klämtade klockan i Mariakyrkan och upplyste oss om att det ännu skulle dröja två timmar tills invigning med kungligheter och pressens representanter fick instruktioner om var de skulle stå i det nogsamt avspärrade området på Slussen och arméns musikorkester tutade i sina instrument för att säkerställa att trumpeterna fungerade.
Molly Hammar, sångerska, inkallad i all hast då Sabina Ddumba blivit sjuk, tränade sin röst, fotografer huttrade och trevliga representanter för Stockholm stad bjöd på kaffe.
Utanför avspärrningar trängdes nyfiken allmänhet med sina mobilkameror och sina halsdukar och ett lätt regn föll, men vad gjorde väl det.
Det har nog inte undgått många att Guldbron, byggd i stål, 140 meter lång och 45 bred, 3700 ton som transporterats från Kina, livslängd på 120 år, men då är vi väl alla döda, bortsett från Keith Richards, har väckt uppmärksamhet.
Inte minst har det gnällts. Och gnälligast av alla har kulturredaktionerna på huvudstadens två morgontidningar varit. Där gnälls det i och för sig alltid, men nu har det varit värre än vanligt.
Dagens Nyheter har klagat på att det kommer att krävas ett trolleritrick för att få broeländet att smälta in i Gamla stans ”känsliga historiska omgivningar”.
Kanske måste vi ändå inte blanda in Joe Labero. De anrika kvarteren är ju redan nedlusade av hamburgerrestauranger med pråliga skyltar, enfaldiga dalahästar för tio kronor och andra vulgariteter utan att ha drabbats av estetisk jordbävning och undergång.
Svenska Dagbladet vinklade klagosången på att bron är för stor. Att det politiska beslutet bakom den påminner om brutalismen på 60-galet då allt röjdes för att släppa fram bilar.
Ja, åtta filer ser ju mycket ut. Men den gamla dubbelbron hade tolv och var dubbelt så bred. Och nu finns större utrymme för cyklister och flanörer.
In i det sista har det tjafsats. I dag suckade Daniel Helldén, miljömupp och trafikborgarråd i Stockholm, över att bron ”tar plats”.
Det är ju oundvikligen så att om vi vill ha landförbindelse över vatten, så blir det i form av en konstruktion som tar plats. Måste jag förklara precis allt?
Sluta tjata. Släpp det här och gå vidare. Ge er in i debatten om munskyddets vara eller icke vara i stället. Den trätan är ju som gjord för folk som älskar att idissla.
”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit”, som finansminister Kjell-Olof Feldt skaldade på en lapp då han satt och hade tråkigt i riksdagsbänken.
Musikerna blåste på, några barn intervjuades, filmer visades, moderatorn Titti Schultz höll rutinerat ordning på allt och vi journalister hörde knappt ett ord, vilket möjligen var lika bra.
Det känns som en evighet sedan jag var här senast. Men det var den 12 mars. Samma dag som Aftonbladet beslöt att medarbetare skulle arbeta hemifrån och staden blev lika spöklik som dagarna efter Palmemordet.
Guldbron hade precis anlänt från Kina och låg och guppade i Saltsjön och jag stod och glodde enfaldigt på spektaklet.
Det blev en betraktelse i tidningen. Halla, min isländska kompis, byggnadsantikvarie och besatt av bron, figurerade i texten. Men en redigerare ändrade namnet till Hanna, en förbrytelse som hon lågintensivt tjatade om i månader efteråt.
Men nu, sju månader senare, har allt trimmats och skruvats och det var äntligen dags för invigning.
Ännu gladare än statschefen var möjligen H.K.H Kronprinsessan Victoria, hertiginna av Västergötland, och det sannolikt av andra orsaker än att grundlagen ändrades 1980 och Sverige fick full kognatisk tronföljd, vilket innebar att inte kungabarn födda med penis längre hade företräde till att ärva monarkin.
Den nya ordningen har ju gällt ett tag och hon har rimligen hunnit vänja sig.
Kanske berodde hennes goda humör på att hon till skillnad mot sin farsa inte uppnått riskgruppålder?
Kungligheterna anlände klockan 11.57. Morfar klädd i svart. Dottern i beiga toner. Dotterdottern Estelle i beigt och svart. Det var nog uttänkt.
1935 invigdes klöverbladsslussen av Gustaf V, kungens farfarsfar. Även farfar och pappa var med. Det är ingen tillfällighet att nuvarande regent hade halva familjen i släptåg.
Borde vi avskaffa monarkin? Principiellt är jag av åsikten att demokrati ska införas fullt ut. I en sådan går inte ämbetet som statschef i arv.
Å andra sidan är det någonting fint med dessa anakronistiska europeiska kungahus. Och vad vore alternativet? En president utan makt. Göran Persson eller Carl Bildt skulle lägga beslag på uppdraget och uttala sig om precis allt från smittspridning till gängmord.
Säga vad man vill om kungen, men han har för det mesta vett att hålla tyst.
Regnet tilltog. Jag började fundera på kommunens förljugna pressbilder om hur vi alla i framtiden ska sitta på Slussen och dricka kaffe och läsa tidningar. Propaganda värdigt Nordkorea.
Ledsen, men det kommer aldrig att gå att lura i invånarna att deras stad ligger på samma breddgrad som Venedig.
Exakt klockan 12 tog Carl Gustaf över showen. Han sade någonting om att bron binder samman Stockholms norra och södra del. Det lät insiktsfullt.
Fyra minuter senare klippte han band och vandrade med Victoria och Estelle nerför den skimrande stålkonstruktionen och satte sig i en Säpobil och försvann.
Bakom dem gick barn som viftade med guldfärgade vimplar. TV-stationernas kamerakillar trängdes och försökte undvika att snubbla.
Regnet hade slutat falla. Symboliken i den meteorologiska förändringen trollar vi inte bort.
Det hela var väldigt fint och rörande.
