Vår trygghet kan förloras bara på ett litet ögonblick
Vi såg tre rävar i koppel i parken.
Servitrisen på lunchstället trodde att vi ville ha vodka till maten när vi försökte beställa vatten.
Luften var overkligt torr och het, som en varmluftsugn. I den brungrå floden badade barn, hoppade, dök.
Jag tog en bild på en lekplats och sände hem till döttrarna. Blomsterplanteringarna var perfekt skötta och en bit bort tronade den mäktiga nya EM-arenan där vi nästa dag skulle bevaka matchen Ukraina-Frankrike.
På kvällen gick kollegan Petra och jag och åt en högklassig italiensk middag på ett lyxhotell. Allt andades framåtanda, en vilja till förbättring, hopp om nya tider.
Donetsk, Ukraina, juni 2012.
Två år och en evighet sedan.
Då EM-värd. Nu krig och kaos.
På samma gator där vi då strosade runt ser jag beväpnade män, en död kvinna på marken, brinnande hus.
Och så bilderna från de som kom i vägen för kriget, på flight MH17. 298 oskyldiga, slocknade mitt i livet.
Ett flygplan lastat med drömmar, livsmål, semesterplaner, barn och barbiedockor.
Någon minut senare bara hjälplösa, sargade kroppar, utspridda på fälten kring Donetsk. Plundrade och ihopsamlade i sopsäckar.
Jag ser bilderna och jag tänker på läsarmejlen jag får från framför allt kvinnor.
”Du inser väl att Sverige inte varit i krig på över 200 år? Vi lever i ett tryggt land”.
Eller ett annat: ”För mig är förskoletaxan viktigare än utrikespolitik. Jag tycker att man ska få lov att vara i sin mammabubbla”.
En tredje: ”Ryssland och Ukraina. Gaza. Syrien … Det har inget med oss att göra!”.
Jag kan inte säga att jag inte förstår de här kvinnorna.
Särskilt dessa somriga dagar med barnen i vår lilla lyckliga värld av bad, smultron, karuseller och igelkottar. Kunde vi inte bara stanna här för alltid, dra gosefiltarna över oss?
Men så självisk får man inte vara. Inte heller så naiv eller förnekande inför alltings bräcklighet.
Det sägs ju ännu ibland att kvinnans plats är just hemmet.
Jag citerar hellre Elsa Nyblom, kvinna och mor - och en av svensk journalistiks främsta genom tiderna:
”Kvinnans hem är världen”.
En värld som står i brand. Och vi har inte lov att blunda för det.