I det här landet kan terroristen inte heta Anders
Anständiga, liberala, fina, ansvarsfulla, måttfulla och omdömesgilla journalister i Sverige ägnar sig inte åt vår viktigaste demokratifråga. Vilket nämligen vore kritik av vår moderna terroristlagstiftning, som i praktiken fungerar som raslagstiftning.
Det kan finnas två förklaringar till detta journalistiska nederlag: De är
anhängare av ojämlikhet inför lagen.
Eller de är rädda att uppfattas som,
eller kunna anklagas för att vara, mjuka mot terrorismen – kort sagt fega.
Den första förklaringen tror jag inte alls på. Ingen anständig, liberal, fin, ansvarsfull, måttfull och omdömesgill journalist skulle öppet medge att han är anhängare av särlagstiftning riktad mot alla som heter Muhammed.
Deras feghet, vilja att vara den politiska makten till lags och behålla sin plats i stugvärmen, tror jag mer på.
Därför är vi få journalister som kritiserar de senaste årens rättsövergrepp på detta för demokratin avgörande område. Sist jag gjorde det, när två svensksomalier i Göteborg dömdes till fyra års fängelse i tingsrätten för fantasibrottet ”stämpling till terrorism medelst skrytsamma telefonsamtal”, fick några av de mest liberala och ansvarsfulla kollegorna spel.
Den i vissa sammanhang närmast näthatiske chefen för Dagens Nyheters ledarsida, Peter Wolodarski, förklarade att den juridiskt insatte, som han själv, omedelbart kunde konstatera att domen var ”oklanderlig”, men att jag ”på punkt efter punkt spred en falsk bild ... med ständiga försök att vilseleda allmänheten” och att jag, än mer mysteriöst, stod för en ”faktamanipulation som bäddar för muslimhatare inom Sverigedemokraterna”. Svenska Dagbladet förklarade min kritik med att jag var anhängare av islamistisk terrorism.
Ord och inga visor, som synes. Och sådana ord är en del av förklaringen till varför vi är alltför få kritiker av den legala diskrimineringen. Det är oangenämt att idiot- och terroriststämplas i morgonpressen. Men när hovrätten i Göteborg med röstsiffrorna 5–0 undanröjde tingsrättens vettlösa dom tycktes herrar finare ledarskribenter inte observera den saken. Ty inte ett ord hade de då att tillägga.
Men nu är det dags igen. Göteborgs tingsrätt har häktat nya svensksomalier. Säpo har ånyo, enligt Expressen, lagt ner stora högar av skattebetalarnas pengar på telefonavlyssning. Först hette det att de misstänkta var skyldiga till terroristbrott. De skulle ha förberett ett angrepp på en konstutställning. Det är oklart varför men mannen som specialiserat sig på att rita Muhammed som hund, konstnären Lars Vilks, trädde genast fram och presenterade sig som det mest troliga målet, eftersom det, enligt Vilks optimistiska analys, inte kunde finnas ”någon annan” som var lika viktig som han.
Därefter följdes de vanliga rutinerna. De tilltalade och deras advokater fick yppandeförbud av domstolen, munkavle alltså. Framför allt Expressen fick då som vanligt fritt fram med anonyma poliskällor som beskrev sprängning av konsthall, ”kopplingar” och tillgång till ”handeldvapen, sprängmedel och handgranater”.
Den notoriske terroristexperten Magnus Ranstorp, som garanterat inte visste ett smack om saken, gjorde sig snabbt behjälplig genom att intyga att de misstänkta ”utan tvekan” var inspirerade av den norske terroristen Anders Behring Breivik, att de misstänkta
tillhörde ”al-Shabaab som är en del av al-Qaida” och att han ”tänkte spontant på Lars Vilks”.
Det visade sig därefter att de misstänkta av något (hemligt) skäl inte kunde häktas som terrorister. Den ökända åklagaren i sådana mål, Agnetha Hilding Qvarnström, begärde i stället häktning för förberedelse till mord och lät därefter Säpo göra en razzia i en moské.
Säpo och tingsrätten i Göteborg har en tvivelaktig meritlista. Det var där man skickade maskerade terrorpoliser på två oskyldiga svenskpalestinska familjer och läckte ut falska uppgifter i pressen om hur de tänkt spränga köpcentret Nordstan. Det var där tingsrätten fällde ett häpnadsväckande stolligt utslag som undanröjdes i hovrätten – efter att Expressen hade hängt ut de oskyldiga med
namn och bild i upprepade översikter av ”terroristerna som hotar Sverige”.
Vice chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström drev år 2004, rimligtvis mot bättre vetande, igenom det första justitiemordet på påhittade terrorister. Det var det året Thomas Bodströms nya terroristlagar först prövades i praktiken. Den obevisade anklagelsen var att de misstänkta skulle ha samlat in pengar till en bomb i Kurdistan; bevisningen var till stor del hemlig, munkavle på alla advokater, läckage till Expressen, det gamla vanliga.
Domen var en skandal. Men inga anständiga, liberala, fina, ansvarsfulla, måttfulla och omdömesgilla journalister i Sverige tog i saken. Det gjorde bara medborgarrättsaktivister, vars undersökningar förtegs.
Samma år, 2004, ägde den första terroristrättegången mot vita rum. Några nazister som tänkt begå en serie sabotage, enligt beslagtagna planer, åtalades. Och frikändes från varje misstanke om terrorism och dömdes i stället för skadegörelse.
För det visste ju varje liberal att vita nazister inte kan vara terrorister eller mål för Bodströms nya terroristlagar. En terrorist kan, som vi alla vet, omöjligen heta Anders i förnamn.