Upplever vi åldrandet på samma sätt i dag?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I sin omsorgsfullt komponerade, underbart finstämda dagboksessä "Skuggan på Kiasmas vägg", skriver den finländske författaren Johannes Salminen (född 1925), bland mycket annat, om åldrandets ängslan och vånda.
Han berättar en historia om en äldre vän, den legendariske bokhandlaren Eric Olsoni, som låg slagrörd på sjukhus i Helsingfors. Salminen på sjukbesök avslutar sina omsorger om vännen med att artigt fråga om det var något mer han kunde skaffa honom till nästa visit.
- Jo, gift, genmäler den sjuke torrt.
Jag minns att jag har hört historien förut. Det var för länge sedan och jag skrattade uppsluppet den gången.
I dag fastnar skrattet litet grann i halsen. Jag är inte sextio år fyllda, än så länge relativt obesvärad av åldersrelaterade krämpor ifall man bortser från ett knä som inte alltid är samarbetsvilligt. Likväl kan jag utan svårighet följa Johannes Salminen på hans vaksamma vandring bland de än så länge sporadiska förebuden om vad ålderdomen bär i sitt sköte och jag börjar undra om inte ett litet giftlager är en väl så god trygghet för äldre dar som någonsin pensionsförsäkringen.
Att förstå vad det vill säga att bli riktigt gammal och skröplig är i likhet med så mycket annat som tillhör våra gemensamma villkor något vi iakttar och känner till som fenomen men något vi inte begriper förrän vi väl är där.
Så är det med kärleken. Så är det med den riktigt svåra sorgen. Så är det med föräldraskapet. Så är det förstås med döendet också. Vi tror oss veta mycket men förstår ingenting förrän erfarenheten når oss.
Varför talade inte mamma om att det var såhär det kändes att bli gammal, undrade jag stilla för mig själv en morgon när jag steg ur sängen och mötte en tant med svettigt hår i sovrumsspegeln.
Förmodligen talade hon om det. Men när man själv är ung uppfattar man inte vad som sägs.
Frågan jag därefter ställer lyder: Är det säkert att vi upplever åldrandet på samma sätt? Präglas inte den inre processen också av samhällets värderingar, tidsanda och personliga levnadsomständigheter?
En del upplever vi säkert på samma sätt. Kroppens förändringar, sinnesorganen som sviktar, den avtagande spänsten i både anletsdrag och rörelser. Jag kommer på mig med att göra likadana grimaser åt mig själv i spegeln som mamma gjorde.
Men detta är ju, när allt kommer omkring, inte det väsentliga i åldrandets problem vare sig på min mors tid eller min. Det väsentliga är vilka utsikter man har att få behålla en hemmahörighet i tillvaron inklusive sin värdighet om nu ödet och den allmänna livslängdsökningen vill det så att man blir gammal.
Min mor åldrades i en historisk epok då intresset för samhälle, för politik och idédebatt råkade vara extremt utbrett bland yngre generationer. Mamma som själv läste mycket och var politiskt intresserad fann sig långt upp i sjuttio åren väl tillrätta i den värld som upptog de yngre generationernas tankar.
I dag är det svårare som äldre att hitta hem i de ungas värdesystem. Bara den enorma exploateringen av privatlivet, könet och sexualiteten som medier och marknad har ägnat sig år de senaste decennierna gör att gapet mellan generationernas världsbild kan te sig enormt, och från och med femtiofem plus känner man sig utdefinierad ur nutiden.
Detta kan man givetvis leva med även om det är trist.
Den riktigt stora skräcken som sänker sig över den åldrande människan i dagens gistna välfärdssystem rör förstås omhändertagandet på äldre dagar.
Vi trodde en gång när vi byggde välfärdssystemen att vi en gång för alla skulle slippa den extra pålagan av smärta som så ofta infann sig vid livets slut då gamla i sitt fysiska förfall blev prisgivna till anhöriga eller vänner.
Vi trodde vi skulle få professionell vård om vi ville, om vi anade att mycken kärlek, tillgivenhet och många goda minnen skulle slitas ned under närståendes tunga omvårdnadsansvar.
Vi misstog oss. I vart fall storstädernas åldringsvård såldes till högst bjudande. De som köpte intresserar sig för allt möjligt men sällan för gamla.