Skidåkarna inser inte allvaret med dopning
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Om ett par veckor börjar VM på skidor i Val di Fiemme i Italien. Som finländare ser man fram emot tävlingarna med begränsad entusiasm - eller närmare bestämt, intresset inskränker sig till backhoppningen.
Man glömmer inte på två år, glömmer inte förnedringen som svepte över den finska längdskidsporten när bulletin efter bulletin ropade ut resultaten av dopningsproven och hemma
-
lagets toppåkare nitades vid skampålen en efter en, allt medan lögnerna skummade kring mungiporna på deras tränare.
Man glömmer inte lättare och skammen blir inte mindre av att Johann Mühlegg åkte dit i fjol, något som de finska skidstjärnorna förefaller att inbilla sig om man får tro andemeningen i en intervju med Jari Isometsä.
Den finska skidelitens reaktion på katastrofen i Lahtis och sin egen avstängning från tävlingsarenorna - en karantän på två år - säger allt om dopningens utbredning inom all idrott där någon som helst dopning kan göra någon nytta.
Harri Kirvesniemi slutade tävla efter Lahtis. Varken Mika Myllylä eller Jari Isometsä gjorde emellertid någon hemlighet av att de hade för avsikt att komma tillbaka till elitskidåkningen när deras straff hade löpt ut. Att vissa medtävlare ställde sig främmande för att tävla mot dem såg de - kanske med goda skäl - som hyckleri.
Både Myllylä och Isometsä ville återvända till VM-spåret vid tävlingarna i Val di Fiemme. Det kunde de i och för sig ha gjort för deras tävlingsförbud löper ut precis då men båda har stött på problemet att de inte har kunnat visa vad de går för i officiella tävlingar och därmed inte heller kunnat tas ut för VM.
När Myllylä vädjade om litet dispens blev han så kallsinnigt bemött inte minst av allmänna opinionen att han lade planerna och hela karriären på hyllan. Isometsä tänker tävla fast han knappast blir klar för VM.
Ingendera storstjärnan förefaller att på djupet riktigt ha fattat vad som har hänt.
Skidåkningen har varit Myllyläs och Isometsäs liv från småpojksåren fram till den tidiga medelålder de befinner sig i dag. Att båda har haft svårt att bara ge upp och hitta något annat livsinnehåll är inte så svårt att förstå. Ändå undrar man varför ingendera inom sig ser sanningen i vitögat, sanningen som säger att de aldrig mera kan bli vad de en gång var: en nations stolthet i kraft av sina prestationer på internationella tävlingsarenor.
Jag är säkert inte ensam bland idrottsälskande finnar om att aldrig i min vildaste fantasi skulle kunna föreställa mig att jag varm av upphetsning ännu en gång skulle heja fram en Myllylä eller Isometsä i skidspåret i en VM-tävling eller ett OS, att jag med hjärtat dunkande av stolthet skulle upptäcka deras blåvita färger främst i ett stafettfält.
De kommer aldrig att väcka några som helst positiva känslor därför att mina känslor för dem är förbrukade. I sak är det förstås grymt och orättvist eftersom folk som har avtjänat straff för sina försyndelser ska få rätt att börja om skuldfria. Även inom idrotten kan man tycka.
Det vi kallar förtroende är dock ett intrikat fenomen. Förtroende kan vara för alltid förbrukat när det en gång har förbrukats. Har man stått där på prispallen med nationalhymnen klingande i öronen medan fosterlandets fana har hissats på segrarens flaggstång, har man stått där och låtit sig hyllas och vetat att man har fuskat! Då är något för evigt förbrukat när man avslöjas!
De dopningsavslöjade finska skidåkarna förefaller dock inte att kunna besinna att så är fallet. Det beror inte på att de är förståndshandikappade eller mer moraliskt korrumperade än folk i allmänhet. I de flesta fall är de absolut inte det.
Nej, deras reaktion visar hur totalt genomsyrad av dopning och andra metoder för artificiell prestationsförhöjning toppidrotten är i dag. Det är en vetenskap och en industri och en handelsvara, allt detta, och inte minst är jakten på nya metoder en organisk del av toppidrottens kultur, vilket alla vet oberoende av vem som använder vad eller eventuellt inget alls.
Gör man som beteendenormerna i ens kultur förutsätter att man gör är det svårt att uppleva skuld, särskilt som toppidrott kräver ett visst mått av tunnelseende. Det kanske bidrar till förvåningen när publiken plötsligt vänder en ryggen och mumlar ord vars innebörd för länge skingrats i ens medvetande.
Ordet är förljugenhet.