Pinsamheter lämnar en fadd eftersmak
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-04-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
V
ad har hänt med humorn i Sverige? Detta frågade sig Aktuellt i teve härom kvällen och lät en kavalkad av firade humorister passera revy tills man hamnade i den omtalade röran där Robinson-Emma uppträdde i smaklös t-shirt och avslöjades som okunnig om andra världskriget och förintelsen av Europas judar.
Det sistnämnda var i varje fall inte roligt och ännu mindre var det humoristiskt. Det var pinsamt.
Pinsamheter kan vara komiska och vi skrattar - mer generade än roade. Pinsamheter kan få oss att brista ut i skadeglada gnägg om vi tycker den som råkar ut för dem är uppblåst och har gjort sig förtjänt av att råka illa ut.
Men pinsamheter lämnar också en fadd eftersmak i munnen. Ingen smak av det där goda och uppsluppna som humorn gör när den är elak.
Nu har folk i gemen förstås otroligt olika uppfattning om vad som är roligt och humorns väsen har ägnats många allvarstyngda essäer utan att vi har blivit så mycket klokare om dess beskaffenhet.
En sak vågar jag emellertid påstå om humorn som konstart, om revyn, komedin, farsen, satiren: för att vara något att visa upp under den professionella rubriken "humor", måste det som visas vara gestaltat med konstnärliga medel. Det måste röra sig om en idésubstans som bearbetas med form, grepp och stil till en annan bärighet än det enkla spratt kan bjuda oss på.
Som jag ser saken är det en himmelsvid skillnad mellan skratten vi skrattar då en Povel Ramel eller en Tage Danielsson låter ljus och skugga falla i oväntade vinklar över vår värld, oss själva och varandra ofta med hjälp av en sinnrik kombination av estetiska medel och flabben vi eventuellt utstöter då hemliga kameran lurar folk att göra fåniga saker.
I det första fallet lär vi oss ett uppslagsrikt sätt att betrakta det invanda, vilket är kännetecknande för snart sagt all konst. I det andra fallet reagerar vi med något slags paroxysmer inför det löjliga i en ovan situation där någon förnedras.
Robinson-Emma i sin fatala tröja med sina fatala svar på osmakliga frågor tillhör den senare komiska kategorin och jag hävdar bestämt följande: det är inte en smakfråga om man påstår att detta med Emma inte är satir medan Tage Danielssons berömda monolog om sannolikheten av att kärnkraftsolyckan i Harrisburg verkligen hade inträffat är det.
Det är en fråga om objektivt bestämbar kvalitet.
Danielssons sketch är gestaltad. Emma-sketchen är dålig sprattkomik som dessutom drabbar någon som inte självklart förtjänar att förlöjligas.
Till den del ny, ung massmedial satir bygger på sprattkomik tycker jag den till sitt väsen är sämre än den gammaldags formellt gestaltade, låt vara att det kan förekomma roliga och även fiffiga spratt.
Det som jag däremot inte bara tycker är dåligt utan direkt förkastligt är det underhållningskoncept som tycks florera internationellt som håller på att vinna insteg i Norden, även i Sverige: skämtare av olika kaliber ger sig ut för att vara seriösa journalister och lockar under falska förespeglingar beslutsfattare att medverka i löjliga intervjuer.
Om jag minns rätt ska en sådan här lustigkurre i Danmark ha tillskansat sig en intervju med landets omstridda utrikesminister och kommit på det lysande skämtet att genomföra intervjun med gylfen på vid gavel.
Bortsett från att just det sprattet var mer än lovligt primitivt så är själva företeelsen, att beslutsfattarna luras när de fullföljer en av sina svåraste och viktigaste förpliktelser, fullkomligt vansinnig.
Öppenheten i samhället är en första rangens fråga för journalister. Att befästa den är deras moraliska imperativ vilken bransch de än råkar tillhöra.
Det är omöjligt att klandra en minister eller en generaldirektör om hon eller han blir ytterst restriktiv med att svara på frågor i och med att risken föreligger att vederbörande luras in i något som ingen har skyldighet att behöva utstå.
Ju mer misstanken att allt inte står rätt till breder ut sig bland dem som är skyldiga att svara på frågor, desto lättare får de att smita även då journalisterna är ute i seriösa ärenden.