Hur vet vi vem som är en belastning?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I en affär i Fittja kom en man fram och presenterade sig. Han var utbildad ingenjör men fick inget jobb så nu skulle han, och hela hans utbildning som inte kostat Sverige en spänn, flytta till Kanada där han fått anställning.
En annan gång när jag besökte denna stadsdel stod två tjejer i 12–13-årsåldern och stirrade förvånat på mig när jag öppnade bildörren.
– Är det din egen? frågade de och berättade att de aldrig sett en kvinna äga sin bil.
Detta var strax efter att en lärare berättat att han planerade en utflykt till Stockholms centrum eftersom så få av hans elever varit där.
Det finns många världar och verkligheter i ett land. Just därför var det coolt att Mona Sahlin valde att sommartala i Fittja. Inte enbart för att det var en stilren combatspark mot att Reinfeldt höll tal i Vaxholm utan också för att visa att Fittja inte är det looserställe som det ständigt utmålas som.
För som slum betraktat är Fittja faktiskt inte mycket att hänga i granen. Pratar med en sosse från Belgien som var fascinerad över hur fint Fittja var, jämfört med invandrartäta förorter i till exempel Frankrike. Och alla som släpat sig utanför centrum i vilken stad som helst i världen kan vara stolt över den höga standard som faktiskt finns i Sverige. Visst, inget är perfekt, allra minst integrationspolitiken, men det finns grader i helvetet.
Likväl är det märkligt att ingen förmår att ta tillvara den kraft som faktiskt finns, att en ingenjör måste flytta till Kanada eftersom han anses vara ett problem här. Undrar om den invandrade professor som blivit världsberömd för sina forskarupptäckter också är ett problem. Var går gränsen mellan belastning och tillgång?
En annan sak att gilla är det svenska sjukvårdssystemet. Alla kan få läkarhjälp utan att behöva betala en förmögenhet eller vara tvungna att teckna en försäkring som kostar skjortan.
Men nu ska plötsligt sjukskrivningarna begränsas och utbrändhet ska sluta existera. Alla ska, som Aftonbladets Lena Mellin uttrycker det, vara snygga, framgångsrika och lyckliga, annars kan de dra åt helvete.
Och för övrigt anser sig var fjärde kvinna mellan 16 och 34 år vara deprimerad. Trots detta finns ingen vård att få och ingen kommer det att bli heller, för nu ska alla ta sig i kragen och jobba på.
Det är inte utan att man undrar vad som håller på att ske: om detta land, som faktiskt varit ganska hyfsat, är på väg att återuppstå eller om det verkligen är på väg att braka samman totalt.