Om man tänjer lite - då måste det väl gå

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fallet med den synskadade sjuåriga Nadina från Bosnien, som inte beviljas uppehållstillstånd i Sverige för att få den vård hon behöver, är ett typiskt exempel på de nära nog olösliga moraliska dilemman migrationen och nationernas försök att reglera den ställer människor och samhällen inför.

Alla länder har - och måste ha - regler för invandring, bland dem bestämmelser om skäl som kan åberopas av den som betraktar sig som flykting från sitt land och behöver asyl.

Till ett rättssamhälles kännetecken hör att reglerna -

lagarna - är tydliga, begripliga, motsägelsefria och konsekvent tillämpade. Lagarnas verkan ska gå att förutse -

när du gör någonting ska du veta vad som gäller - och de ska utesluta godtycke. Lagen ska gälla lika för alla.

Detta bör naturligtvis också gälla migrationslagarna, inte minst de som styr asylpolitiken.

Till ett rättssamhälles kännetecken hör emellertid också att varje individ som i ett eller annat avseende konfronteras med dess lagstiftning ska få sin sak prövad med hänsyn till alla särskilda omständigheter som gäller just honom eller henne och som har relevans i det sammanhang som ska bedömas. Lagen måste ge utrymme för tolkning i det enskilda fallet eftersom ingen lagstiftning kan förutse alla upptänkliga situationer som kan hamna inför domstol.

Detta gäller naturligtvis också utlänningslagarna. Humanitära skäl kan åberopas av människor som har lämnat sitt land och vill få uppehållstillstånd i Sverige och dessa kan ta över så att människor får stanna trots att "reguljära" skäl för sådant tillstånd saknas.

Problemet Utlänningsnämnden, som dömer i dessa ärenden, står inför är att dessa humanitära skäl, detta kryphål i lagstiftningen som måste finnas där i humanitetens namn, hotar förvandlas till rena gummiparagrafen om inte rekvisitet används återhållsamt. Kryphålet får inte bli rena slussen ut från lagregleringens kringgärdade konsekvens till godtyckets vida hav.

Emellertid framstår ett återhållsamt sätt att använda humanitära skäl ofta som väldigt inhumant i det enskilda fallet.

Hur lätt det än är för de flesta av oss att i princip inse att Utlänningsnämnden måste sätta ned foten ganska ofta och ganska bestämt just när kryphålet åberopas, hotar vart och vartannat enskilt fall att ställa Utlänningsnämnden och hela Sverige i skamvrån, därför att de flesta humanitära skäl är behjärtansvärda.

Utlänningsnämndens svåra roll är alltså att hitta en sådan balans i sina beslut att linjen på en gång blir human - tolererar avvikelser i ömmande fall - och konsekvent - i princip undviker avvikelser. I det uppdraget blir man inte populär.

Som om inte dessa svårigheter vore nog så förändrar de knivigaste fallen lätt karaktär efter hand, särskilt när de har valsat runt i medierna: Har inte humanitära skäl för uppehållstillstånd förelegat, så uppstår de under den alltför långsamma beslutsprocessens gång.

Vad beträffar lilla Nadina finner jag personligen att fallet tillhör de allra svåraste att ta ställning till. Ser man till bokstav och anda i utlänningslagen är det tveksamt om de humanitära skäl som lagen känner är avsedda för Nadinas fall.

Men om man litet tänjer tolkningen så går det väl? Hur mycket ska då Utlänningsnämnden tänja för att inte lägga fast ett riskabelt prejudikat? Hur mycket vill den riskera anklagelsen att döma orättvist: Om medierna har fått korn på ett fall blir utslaget ett, utan medier ett annat?

Hur skulle jag själv agera om jag vore ledamot av nämnden? Jag tror jag skulle känna mig ganska trängd mellan två ansvarsprinciper: Å ena sidan ansvaret för den ordning, reda och konsekvens som jag åtagit mig att försöka förvalta i rättssamhällets namn, å andra sidan det personliga ansvar man kan och bör uppleva för hur en liten medmänniska behandlas.

Jag tror jag skulle använda all min fantasi för att hitta en laglig formel som gjorde det möjligt att komma Nadina till mötes inom ramen för den ordning jag är satt att bevaka.

Tulipanaros kanske? Javisst, men ibland måste man hitta på en sådan.

Yrsa Stenius