Om KGB bjöd på middag så begrep jag det inte
Man förväntar sig ju inte att något spännande ska hända en själv.
En gång – det här är många år sedan, när min hals ännu stack ut ur skjortkragen som en liljestjälk ur en designervas – tyckte jag mig se ett handeldvapen byta ägare under bordet på en sunkig restaurang. Det var något med hur den ena killen höll i en påsinslagen pryl och hur den andra killen tog emot densamma. Under bordet.
Det var förresten något med killarna också. Tjurnackar, inte liljestjälkar. Fysionomier som vore tillfyllest för att signalera lömsk bordurier i ett Tintinalbum.
Men det är klart att det inte var ett vapen.
Eller, varför då, förresten? Varför skulle det inte vara ett vapen? Varför skulle det vara alldeles omöjligt? Varför kunde inte jag …
Så där höll jag på, tills jag övertygat mig om att det kanske var spännande.
Jag gick till telefonautomaten vid garderoben, för det här var innan vi hade den mobila friheten att välja ringsignal. Jag tänkte mest att jag skulle tala om det för någon. Inte mer. Jag ringde det minst panikartade numret till polisen jag kunde hitta och fick tala med en Gunvald Larsson-typ. Han bad mig att vänta där.
I garderoben, alltså.
Jag trodde att han skulle ringa upp, kanske var han upptagen med en cykelstöld eller så, men tre och en halv minut senare släntrar det in en polis, så omsorgsfullt civilklädd att han bara kunde vara polis.
Han bad mig att peka ut bordurierna, vilket jag tjänstvilligt gjorde, varefter han uppmanade mig och mitt sällskap att i all stillhet lämna lokalen, vilket vi i stillsam upphetsning gjorde.
När vi klev ut på gatan stod något slags insatsstyrka tryckt mot ytterväggen. Det var blånerade automatvapen, skottsäkra västar, svarta kängor och en påtaglig bouquet av adrenalin.
Som ni redan förstått var det inget alls. De halade ut de stackars killarna, tryckte upp dem mot väggen och fyrtio sekunder senare fick killarna lunka iväg. Gunvald Larsson tittade på mig med trötta ögon innan han satte sig i sin utstuderat civila bil och vred om tändningen.
Efter det vägrar jag att tro att något spännande händer mig. Av princip. Det blir bara pinsamt.
Detta sagt som ett försvarstal i förskott. Skulle någon påstå att jag ätit middag med KGB kanske han har rätt, men jag har inte begripit det. Av princip.