Det tog 5 fotbolls-VM att föda en politiker som Trump
Det finns ett räkneexempel som går ut på att man ska kalkylera hur många fotbolls-
VM man har kvar i livet. Jag har statistiskt sett 7 att se fram emot.
Livet går fort och ju äldre man blir, desto snabbare går det.
Samma ångestskapande nedräkning gäller amerikanska presidentval. I mitt minne
var det nyss vi sa bye bye till Donald Trump, men nu är fanskapet tillbaka. Det finns
inget mer att säga om honom, kommentariatet trampar vatten sen år tillbaka och alla
berättar the Trump story på ungefär samma sätt.
The Apprentice av Ali Abassi utgör inget undantag, men den är så välspelad att den
ändå är värd varenda minut av detta mitt enda liv, som obönhörligt tickar ner. Men
som alltid när jag ägnat mig åt Trump, kände jag mig enbent när jag gick hem från
biografen. Vad är det för land som kanske röstar fram den där människan en gång
till?
De flesta försök att förstå Trumps väljare har varit föraktfulla människosafarier bland
primitiva freaks eller patronajsande klappa-på-huvudet-studier av folk som hatar att
ömkas. I båda fallen ser man väljarna som känslostyrda och lättmanipulerade.
”Ödesvalet” av Folke Rydén på SVT bjuder på något helt annat. I 8 valrörelser har
han och fotografen Dan Jåma följt några amerikanska familjer, utan att behandla
dem med nåt annat än jämlik respekt.
Det är omtumlande att återse småföretagarfamiljen Pierce, som 1992 hade det hur
bra som helst och sen slog arbetslösheten till och de tvingades sälja huset. Nu är de
på grön kvist igen. Blake Wests mamma har i alla år hankat sig fram med en loppis,
när Rydén möter henne nu har hon tvingats sälja allt för att få råd med sina
mediciner. Roy Harris har förlorat det mesta.
Och så vidare.
En sak förenar dem: alla är självständigt tänkande människor och alla pratar om hur
de ska klara av levnadsomständigheterna. Alla har satt sitt hopp till den ena och den
andra presidenten – och blivit besvikna.
Sprickorna i USA är tydliga, konstaterar Rydén, men mönstret är oregelbundet. Hans
små mikroporträtt utmanar schablonerna i all dess enkelhet men helt unika
kontinuitet.
Han har även följt några experter genom åren. De pratar om polariseringen mellan
ras, genus, generationer. De glömmer lätt ekonomin, den ojämlikt fördelade
otryggheten, kanske för att de inte har upplevt den själva.
Det tog 5 valrörelser, eller fotbolls-VM, att föda en politiker som Donald Trump, men
nu är det på tiden att vi slopar snacket om att marknadsliberalismen är en
förutsättning för demokratin. Demokratiska samhällen blir rika, inte tvärtom, menar
årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, Daron Acemoglu, Simon
Johnson och James A Robinson.
Ju jämlikare ett samhälle är, desto starkare står demokratin. The Apprentice och
Ödesvalet gestaltar två sidor av samma mynt.