Att fnissa åt männen är ingen bra härskarteknik
”Jag är med på en cage fight om han är lol”, skrev Elon Musk, vd för Tesla, SpaceX och Twitter för någon vecka sedan.
”Send me location”, svarade Mark Zuckerberg, vd för Meta, eller Facebook.
”Vegas Octagon”, sa Musk.
Varpå Musk sedan föreslog en faktisk kukmätning mellan dem och myntade smeknamnet ”Zuck the Cuck”, och Zuck lät sig fotas i bar överkropp med UFC-fighters han tränar med.
Det låter som ett skämt, en meme. Två kaxiga knähundar som skäller på varandra när de möts på trottoaren, väl medvetna om sina egna koppel. Jag blir fnissig av hur futtigt det känns. Ska de slåss, på riktigt? Lägg av!
I mitt vuxna liv har mycket avfärdats som ”män som gör saker tillsammans”, fniss fniss. Techtopparnas show-downs har precis som gaming, betting och försvaret av nationsgränserna gått att sammanfatta som ett spel av män, för män. En viss sorts kille behöver ju alltid någon arena att göra upp i – var de än går bygger de en gladiatorsring, haha!
På Twitter hör jag detta ointresserade men ändå nedlåtande tonfall, skrockande tanter av båda könen som himlar med ögonen och pratar om ”jättebebisen” Elon Musk. Det är samma röster som beskriver Vladimir Putin som ”galen” eller pratar om Donald Trumps ”narcissism”. De avfärdar de flesta manliga makthavare med snabbt framgooglade psykologiska teorier – komplex, kompensation, dödsångest? Kanske en dålig relation med sin mor?
Manlighet är ett skämt, åt manlighet himlar vi med ögonen.
I det privata är de nedlåtande skratten en effektiv härskarteknik, svår att rå på. Jag utgår från att det är ett vapen som de fysiskt mindre och svagare ofta använt i historien, det ligger ju så nära till hands. Jag vet att det är fult att spekulera i evolutionspsykologi – men i en mindre grupp funkar det för att balansera makten. De mindre kanske inte kan vinna var för sig, men de kan bilda gäng och kalla tyrannen töntig. Detta vet alla som gått i högstadiet.
I det offentliga, konversationen på internet där topparna och tupparna numera möter alla oss små, använder vi samma fula knep som funkat i det privata. De stora och stygga är bara löjliga, säger vi, men på internet verkar metoden inte fungera lika bra.
Det man skulle kunna, kvällstidningsmässigt, kalla för Andrew Tate-generationen är de unga män som i allt högre grad kallar sig ”konservativa” och i värderingsfrågor ställer sig allt längre från de tuffa tjejerna och deras mjugga flin. Man brukar säga att det är feminism som de här männen reagerar mot, men jag tror inte de ställer sig emot vare sig föräldraförsäkring eller diskrimineringslag. Det är tonen, hånet, fnisset, som driver dem till vansinne. Att vi, även efter att Tate åkt fast för människohandel, inte kan sluta skoja om hans flyende haka.
Och kanske har de rätt. För visst är biljonärer inte alls lika bebisar, visst är krigsfurstarna inte bara lite crazy. Kanske räcker inte nedlåtande gliringar, varken mot de som styr världen och resten av de bjäbbiga.
Han känns som en vilsen grannpojke i behov av en kram och en smörgås, men Zuck the Cuck sålde ju våra personuppgifter och avgjorde val! Varför måste jag kämpa för att inte le av tanken på hans bara, fåniga bringa?
