Sportbilen – ett senioråk de luxe

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Varför gör jag det här?

Så tänker jag allt oftare.

Och jag kommer sällan på något svar.

Nu var jag i alla fall i full färd med att vika ihop mig till en sandwich och krypa in i en Porsche Panamera Turbo. ”Äsch”, tänkte jag när jag försökte få ordning på kroppsdelarna ”Det är väl för att jag är i början av det här kärleksförhållandet. Då gör man såna här hängivna och korkade saker. Man är dum i huvudet helt enkelt.”

Så bar det av.

Det var sex bilar som lämnade bilfirman i en förort söder om Stockholm. Vid ratten: fem Porsche-ägare inbjudna att provköra det nya ”segmentet” i Porsche-familjen.

En ny typ av Porsche. En Porsche med fyra dörrar och fyra säten. En Porsche som man kan sitta i.

Var inte det ett framsteg?

Har man hört på maken vad bilindustrin kan?

Satt och stirrade rakt fram, medan min nye vän gav sig hän åt kurvorna. Alltså kurvtagningen. Kunde inte hänge mig alls.

Vad var det för märkvärdigt med en bil som kunde accelerera från 0–100 km på 4,2 sekunder?

Och en kaross som vägde 2 045 kilo?

Fattade ingenting. Och vad var det för mening med en bil som kostade någonstans mellan 1,1 och 1,6 miljoner kronor? Som prålade med en topphastighet på 303 km i timmen.

Har vi inte hastighetsbegränsning i det här landet?

Men efter några mil i höstlöven, så började jag känna ”väghållningen”. Suget i kurvorna. Känslan av säkerhet.

Övertag.

Skit samma att det var inbillning. Min vän drog på. Gasade. Det här var kul.

Det här var en familjebil med turboknapp.

Ett senioråk de luxe.

Här fanns en kontrollpanel där man kunde fixa och trixa med gardiner upp och ner.

Det är viktigt.

Och en klimatpanel i baksätet där barnbarnen skulle kunna få glassen att sluta rinna med bara ett knapptryck.

Också det rätt viktigt.

Eller hur?

Min vän njöt. Jag njöt.

M en när vi sedan stod där på parkeringsplatsen och eftersnackade med de andra piloterna, så dök en man upp.

En ilsken man. ”Ni körde 140 på motorvägen”, röt han. ”Har ni ingen ansvarskänsla i kroppen?”

Stirrade på den där arge mannen och klövs mitt itu. En del ville gå fram till honom och säga: ”Hörru, gubbe lille. Du vet ingenting. Det var inte 140. Det var säkert 240.”

En annan del ville ta honom i famn och säga: ”Heja. Mera sånt. Kör på bara. Mera gas.”