Världen är fylld av tappade omdömen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Förre näringsministern Björn Rosengren har av allt att döma många egenskaper som ständigt gör honom efterfrågad för toppbefattningar både här och där i samhälle och näringsliv.

Att han är känd för att stundtals sakna omdöme och därtill ha ett utpräglat pragmatiskt förhållande till principer tycks inte spela någon roll. Sådana kvaliteter väger kanske inte så tungt numera bland beslutsfattare, i varje fall inte i förhållande till andra förmågor som tillgänglighet och böjlighet.

Tre månader efter att Björn Rosengren lämnade regeringen, i vilken ett av hans stora ansvarsområden var omstöpningen av statens telekommunikationer med Telia i spetsen, går den förre ministern nu över till Stenbecksfären.

Vad Rosengren ska göra hos sin nya uppdragsgivare är ännu inte helt klart, inte för utomstående i varje fall. Men så mycket vågar man gissa att man blir litet misstänksam: konstigt vore det om inte Rosengrens djupa kunskaper om Telia och om allt som diskuterats kring hela telekommunikationsområdet i anslutning till de djupa förändringar Telia genomgått vore en av de meriter som har kvalificerat denne för Stenbecksfärens intresse.

Det säger sig självt att detta Björn Rosengrens hastiga ”sidbyte” är principiellt betänkligt. Inte därför att det generellt vore fel för en politiker att övergå i näringslivets tjänst. Utan därför att det är olämpligt i detta enskilda fall.

Varför det är olämpligt behöver kanske inte så utförligt motiveras. Det räcker med att säga att Rosengren i ett högt politiskt förtroendeuppdrag har förvärvat särskilda kunskaper om ett mycket vitalt samhällsintresse samt om det bolag som å statens vägnar förvaltar det och så ska han aldrig kunna misstänkas för att sälja ut sina kunskaper till en utmanare och konkurrent.

Inte ens fast han råkat i gräl med statsministern och lämnat regeringen.

Björn Rosengren uppger själv att han inte ser några som helst komplikationer med sitt sidbyte. Därtill lutar han sig emot att det inte finns några regler som förbjuder övergångar av det här slaget.

Nej, det finns inga regler eftersom sådana hittills inte har aktualiserats. Det i sin tur beror på att avsuttna ministrars omdöme så här långt har stått dem bi. Hur förbaskade de än måhända har varit på statsministern.

Men omdöme är nu som sagt var inte Björn Rosengrens starkaste sida. Kanske ska man bara konstatera det och lämna övriga slutsatser därhän?

Ändå kan jag inte låta bli att undra om inte de här omdömeslösheterna börjar inträffa lite väl ofta bland folket som numera befolkar politikens och inte minst socialdemokratins gräddhyllor? Innan vi riktigt hämtat oss från Karlsson och hans idiotiska kräftkalas så får vi Rosengren, för att nu inte tala om allt märkligt Stockholms arbetarekommun och sossarna i Rinkeby har haft för sig.

Vart vi än vänder oss så snubblar vi nu för tiden över tappade omdömen.

Frågan jag ställer mig är om detta fenomen har med politikens genomgripande förändring att göra och att det kommer tydligast till ytan där politiken mest entydigt avideologiserats och förvandlats till armbrytning om makt – nämligen i Stockholm och i kanslihuset.

Om så är fallet ska vi inte bara skylla på politikerna utan också på väljarna, vilkas mandat blir svårare och svårare att avläsa när tydliga majoriteter inte längre uppstår vare sig i riksdagen eller Stockholms kommunfullmäktige.

När politiken förändras så att politiska (i grunden mänskliga, moraliska och principiella) mandat inte längre efterfrågas, ges och förvaltas utan i stället vingliga koalitioner möts i ständigt pågående förhandlingar om viktigt och strunt om vartannat, då inträffar något med värdesystemen. Visst eftersträvar man beslut i substansfrågor men vardagen blir ändå fylld av ”handgemäng” och taktiska manövrer som till sist tär på de mest garvades oförvillade omdöme.

Deras intuitiva känsla för ”vad man gör” och ”vad man inte gör” trubbas av. Gränser tänjs så ofta, trick hör till dagordningen, bluff måste stundom tillgripas. Till sist förhåller man sig pragmatiskt till allt. Allt låter sig göras bara det tjänar det man bestämt sig för att uppnå.

Kanske är det inte bara Björn Rosengren som är van att tänka så?

Yrsa Stenius